Ur artikeln Så ska han förebygga korruption (Sydsvenskan 1 november) där Migrationsverkets generaldirektör bland annat säger:
Migrationsverket ska bli bättre på att förebygga korruption. Rutinerna ska skärpas, bifallen granskas lika noga som avslag, fler avgöranden tas som tvåmansbeslut. Detta är nödvändigt för att återställa förtroendet för Migrationsverket.
I artikeln kan man också läsa:
Interngranskningen ska under nästa år utmynna i en serie åtgärder. Ska beslut om asyl, uppehållstillstånd och medborgarskap fattas som enmansbeslut eller tvåmansbeslut? Bör Migrationsverket få en intern funktion för ”whistleblowers” – en enhet som tar emot anmälningar om interna missförhållanden?
Och:
Som generaldirektör är Anders Danielsson djupt bekymrad över att svenska folket har rekordlågt förtroende för Migrationsverket. Den förtroendekrisen lär bli ytterligare accentuerad när korruptionshärvan inom verket snart går vidare till åtal och rättegång.
Enligt TNS Sifo har bara 9 procent av svenskarna ett högt förtroende för verket.
En migga kommenterar:
Hur ska vi ha tid att granska alla bifall? Den tiden kan omöjligen finnas, eller ska vi anställa lika många handläggare och beslutsfattare som redan jobbar på verket? Jag vet av erfarenhet att det finns handläggare som väljer att bifalla ärenden som inte ska bifallas för att det tar sådan tid att föredra ärendet för beslutsfattare. Den tiden har man tydligen inte och då är det lättare att bifalla ansökan.
”Migrationsverket ska bli bättre på att förebygga korruption. Rutinerna ska skärpas, bifallen granskas lika noga som avslag, fler avgöranden tas som tvåmansbeslut.
– Detta är nödvändigt för att återställa förtroendet för Migrationsverket, säger generaldirektören Anders Danielsson.”
Jo, tjena! Snacka om snömos, ordbajseri, eller kalla det vad du vill!
Kommentar: Vad ska man säga? I över sex år har miggorna rapporterat, berättat, reflekterat och lika länge har jag publicerat deras rapporter, berättelser, reflektioner och – ofta – kommenterat dem. Journalister läser. Politiker och myndighetschefer läser. Människosmugglare i de stora asylländerna, och andra med asylbedrägerier som mycket lukrativ huvudsyssla, läser. Skattebetalare, som ska bekosta dårfinkeriet, läser. Ändå lyckas man i den svenska journalistiska offentligheten helt låtsas som om de viktiga, ofta helt horribla vittnesmålen – som i vilket annat land som helst skulle få alla på fötter! – inte finns och de förblir oomnämnda. Jag förstår det inte, hur mycket jag än försöker.