En migga:
På tal om ej infriade förväntningar
Ett inlägg på bloggen handlade om familjen som ville få smuggelresan betald av staten (En migga: “Kommer Sverige att ge oss pengar för smugglingsresan hit, den kostade ju mycket pengar?”). För en tid sedan så kunde man läsa om somalier i Katrineholm som demonstrerade utanför socialkontoret för utökade förmåner och större hus. En video visar vilka krav som ställdes. Det skulle inte bara vara tre rum utan ”så många som mamma ville ha”.
Som exempel på när förväntningar inte infrias så bankade det en dag febrilt på dörren till Migrationsverket i den större mellansvenska stad där jag jobbade. Jag hade jouren så jag gick för att se efter vad saken gällde. Jag fann en mycket upprörd sudanes. Han skrek att han fick för lite pengar i Sverige och att han borde ha mer då FN (?!) ju betalade. Han ville genast också få en ny lägenhet i staden då han inte trivdes i den kommun han nu bodde i. Det fanns för få landsmän där.
Jag förklarade att detta inte var Migrationsverkets sak då han redan hade PUT och resedokument – d.v.s. en flyktingförklaring. Han började yla okvädingsord och ifrågasatte varför han ens kommit till Sverige varpå jag sade till honom att han alltid kan flytta ifrån Sverige om han inte trivs men att det likväl inte är Migrationsverkets sak längre. Han kastade då ifrån sig sitt resedokument (pass för personer med flyktingförklaring) på disken och sade att han inte behövde den där värdelösa skiten längre. Jag frågade om jag skulle uppfatta det som att han önskade få resedokumentet makulerat. ”Jag vill inte ha den längre”, svarade han.
Jag berättade att jag då måste ta hand om resedokumentet och makulera det. Jag förvarar inte dokumentet åt honom. Detta innebär naturligtvis att han inte kan resa med dokumentet och att han måste betala ansökningsavgiften om han vill ha ett nytt framdeles. När passet var på väg att hålstämplas fick han dock kalla fötter och krävde det tillbaka. Då han vid det här laget var mycket ful i mun så frågade jag honom på hans hemspråk varför han var så ouppfostrad. Han blev väldigt överrumplad av att bli tilltalad på modersmålet och bytte genast attityd och frågade nu vänligt hur han skulle kunna flytta in till staden. ”
”Ja, du”, svarade jag, ”har du aldrig funderat på att skaffa ett arbete?”
