På utmärkta debattsajten Newsmill skriver migrationsminister Tobias Billström på årets sista dag, 31 december 2009, under rubriken Alliansen enda alternativet i migrationspolitiken bland annat:
Det utanförskap som kommer av den misslyckade migrations- och integrationspolitik som förts under decennier måste brytas. Arbetslinjen ska gälla i migrationspolitiken som på alla andra områden. Den som kommer till Sverige, oavsett anledning, ska från dag ett få signalen att vägen in i det svenska samhället och till integration stavas arbete.
Under mandatperioden har regeringen därför lagt fram ett förslag till försörjningskrav som innebär att den som kommit till Sverige och vill att anhöriga ska komma efter, först måste ha en inkomst för att klara sin försörjning och en bostad som familjen kan bo i. Det är högst rimliga krav som stärker arbetslinjen och incitamenten att bosätta sig på orter där förutsättningarna för arbete och bostad är som bäst.
Ministern torde mena asylsökande här, inte arbetskraftsinvandrare eftersom de ju redan har arbete. Men det är lite otydligt uttryckt. Om det handlar om asylsökande, vilket jag alltså tror, så är det lite märkligt att regeringen just i dagarna har lämnat fram ett förslag som berör just arbete och att försörja sig själv som är tämligen urvattnat:
Försörjningskrav vid anhöriginvandring införs – de som undantas är fler än de som omfattas
Vidare säger migrationsministern i sin artikel:
Regeringen kommer att införa en aktivitetsbonus för asylsökande som deltar i praktik eller sysselsättning för att bryta den passivitet som ofta råder under ansökningstiden.
Alliansen tycker alltså att det är en bra idé (vad säger Centrum för rättvisa som kämpat i domstolar – och vunnit – mot särbehandling?) att betala vissa, utvalda/utpekade människor i Sverige för att de ska masa sig till praktik och ”sysselsättning”. Inte svenskar, de ska inte få någon belöning för att de är aktiva utan de som är eller varit asylsökande. Är det verkligen rätt att börja betala utomeuropeiska asylinvandrare för att de ska göra vad som krävs av alla andra i detta land? Är det inte bättre att vi håller fast vid att samma regler och bestämmelser och krav ska gälla för alla i Sverige?
I artikeln kan man också läsa:
Sedan ett år tillbaka är Sverige, för första gången sedan slutet av 1960-talet, ett land dit det är möjligt att arbetskraftsinvandra. Den som vill komma till Sverige för att arbeta kan nu göra det, förutsatt att arbetsgivaren betalar likvärdig lön och erbjuder likvärdiga socialförsäkringsvillkor som för den inhemska arbetskraften.
Mycket bra! Om det fungerar… Det finns tyvärr en del starka indicier för att systemet missbrukas av en del (exempel finns på denna blogg). Lagen om arbetskraftsinvandring trädde i kraft 15.12 2008 och minimikravet är 12 månaders kontrakt, så snart, i början av år 2010 redan, kommer vi att få se vad som händer med dem vilkas ettåriga anställningskontrakt går ut. De ska, enligt lagen, återvända till sina hemländer om de inte längre har arbete i Sverige. Kommer de att göra det? Vad händer med dem som inte lämnar landet? Ska de tillåtas sälla sig till den ständigt växande skaran av människor som vistas här illegalt? Arbetskraftsinvandring är absolut bra – om den fungerar.
Orden i artikeln om att ”migrationspolitiken måste präglas av ordning och reda”, är fina men har tyvärr ingen förankring i verkligheten. Det går bra att läsa inlägg under kategorirubriken Asyl&Migration för att inse att migrationspolitiken (eller snarare ”asylhanteringen”) präglas av allt annat än ordning och reda. Och på det här området handlar det bara om ”vackra ord” för det har inte fungerat ett enda dugg vare sig under Alliansens tid eller under den förra regeringens. Vidare:
Den som får bifall på sin ansökan ska så snabbt som möjligt komma in i samhället och få stöd för att kunna lära sig svenska och försörja sig själv. Den som får avslag måste följa det beslutet och lämna landet.
Som sagt: Så här ser det absolut inte ut i verkligheten, långt därifrån! Det lär ta i genomsnitt ca sju år för asylsökande som fått uppehållstillstånd innan de börjar arbeta. Det finns också de som inte alls vill jobba, både män eller kvinnor. Många hitkomna asylsökande kvinnor kommer aldrig att jobba i Sverige trots att de kan ha 20, 30 och fler ”arbetsår” kvar innan de blir 65. Och en mycket stor andel av dem som får avslag på sina ansökningar om asyl eller uppehållstillstånd bryr sig inte om vad svenska myndigheter och domstolar beslutat och stannar kvar och gömmer sig. Polisen klarar inte heller sitt uppdrag: att utvisa dem som vistas här illegalt.
Ministerns ord nedan stycke är exakt desamma som jag skrivit otaliga gånger i inlägg här på bloggen:
Om ett ja och ett nej på en asylansökan leder till samma resultat, det vill säga att människor stannar kvar i Sverige, kan vi ge upp asylprövningen överhuvudtaget. Då har vi inte längre en reglerad invandring utan fri invandring.
Vi vet detta! Alla vet det. Men varför blir det ingen förändring? Det räcker inte att år efter år se hur landets lagar och regler inte följs men inte ändra på det.
Migrationsministern i en regering har visserligen ansvar för sina frågor och sitt departement, men han agerar inte ute i den verklighet där Migrationsverket, migrationsdomstolarna och Polisen som ska se till att lagarna följs, agerar. Migrationsministern träffar inte miggorna som kan berätta en hel del om hur det går till på verket (många har gjort det här på bloggen eftersom ingen annan kanal finns), han träffar de högsta personerna så som Migrationsverkets generaldirektör och andra i ledningen och likadant hos Polisen och i migrationsdomstolarna. Bilden blir en helt annan när migrationsministern lyssnar på t.ex. Migrationsverkets chef än om han skulle lyssna på dem som finns ”ute på golvet” – vilket också några miggor berättat om här på bloggen.
Tobias Billström är mycket kunnig i asyl- och migrationsfrågor och han är tydlig när han uttalar sig och vill få ordning på sitt fögderi. Jag har träffat många migrationsministrar, bland dem en kvinna (nej, det var inte Barbro Holmberg) som var djupt okunnig på området och inte kunde säga något utan att ha sufflörer vid sin sida. Och en nonchalant och lätt arrogant man med dubbla löner och en nedlåtande syn på andra människor. Och en envis gubbe som inte heller kunde särskilt mycket om asylfrågor, men som kunde vara nog så maktgalen och uttala sig som den pamp han tidigare hade varit på ett annat samhällsområde. Pierre Schori, som kom någonstans mellan de andra jag nämnt, gillade jag för hans empatis skull. Plus att han var/är trevlig, vilket inte skadar när man ska ha med människor att göra. Han hade också ett intresse för de frågor han blivit minister för. Andra får tycka vad de vill, men jag såg positiva sidor hos honom. Och han lyssnade och glömde inte vad som diskuterats.Tyvärr blev han näpst (eller kväst…) av sin statssekreterare som var hård som flinta.
Jag tror på Tobias Billströms goda vilja, men konstaterar samtidigt att en aldrig så ”god vilja” inte räcker hela vägen fram. Det måste gå att få ”ordning och reda” i praktiken, inte bara i teorin!