Nyligen uppmärksammades FN:s internationella dag för pressfrihet och det skrevs och talades mycket om det i svenska medier, men också i andra länder förstås. I Finland meddelade Yle att:
I en enkät får yttrandefriheten i Finland skolvitsordet 8 (av 10) eller högre av 96 procent av tidningarnas chefredaktörer.
I många länder råder inte pressfrihet och inte heller åsikts- och yttrandefrihet. I Sverige – liksom i Finland och de flesta (alla?) EU-länder är pressfriheten så total att den ibland nästan är ”för fri”, d.v.s. media kan spekulera, fabulera och utlösa drev mot människor som får sina och sina familjers liv förstörda, kanske för all framtid. Och dessa människor har ingenting – ingenting! – att sätta emot.
Givetvis ska det råda press- och tryckfrihet i fria, demokratiska länder, men de etiska regler och förhållningssätt som man enats om b0rde kanske dammas av och påminnas om så att man får en balans i det medierapporteringen.
Och när man, med rätta, framhåller pressfrihetens vikt och betydelse och hyllar den, så kanske man borde ta en titt på hur det står till med den allt mer kringskurna åsikts- och yttrandefriheten, och då kan man ju börja i sin egen omgivning, sitt eget land. För svenskarnas del i Sverige, där allt fler talar om den allt mer kringskurna rätten att uttrycka sig fritt.
Kanske borde också en Åsikts- och yttrandefrihetens Dag inrättas, en dag då människor påminns om den grundlagsstadgade rätten att fritt tänka, tycka och uttrycka sig? Och om att lagen gäller året runt och alltid. Men då människor också påminns om att det är upp till dem själva att använda sig av de rättigheter som lagen ger dem och inte idka självcensur, inte tystna. För åsikts- och yttrandefrihet, liksom demokrati, är inget som är självklart bara för att det står på papper. Dessa rättigheter existerar bara om vi alla använder oss av dem.