Det är, som sagt, inte svart eller vitt utan svart och vitt. Samtidigt. I livet. I debatten. I allt. Men det verkar vara mycket svårt för det genompolitiserade och av sig självt hjärntvättade svenska folket (förstås inte alla…) i gemen att förstå. Man klistrar allehanda politiska etiketter på folk och respekterar absolut inte att alla inte har en politisk partitillhörighet, att alla inte vill placera sig i något av de svenska politikfacken. Det är både elakt och oförskämt att påstå att någon tillhör den ena eller den andra eller den tredje eller den fjärde politiska sidan när han eller hon aldrig någonsin själv uttryckt att han eller hon tillhör, vill tillhöra eller vill klassificeras som tillhörande den.
Det är också konstigt att bloggare, journalister, debattörer och politiker (inkl riksdagsledamöter!) inte kan acceptera att det faktiskt finns enskilda människor som inte representerar någon eller något annat än sig själva! Har det blivit så ovanligt i detta land att någon faktiskt är helt fristående och självtänkande? Varför känner folk ett behov av att ljuga och hitta på saker om den, som inte ingår i någon grupp och inte har någon partipolitisk hållning och tillhörighet? Är det för att en sådan fristående människa med helt egna tankar är för skrämmande och för främmande i Sverige? Och om så vore: vad är problemet – egentligen?
Sverige är ett ganska trångsynt, enkelspårigt land med lågt i tak – trots all mångkultur! Läs gärna David Eberhards bok Ingen tar skit i de lättkränktas land. På ytan verkar det inte så, på ytan är det ett fritt och öppet land, en demokrati, frihetens stamort på jorden där alla får tänka och tala fritt. Men under ytan, när man skrapar på den, så framträder ett land där det gäller att inte sticka ut, inte ha tydliga och raka åsikter om de skiljer sig (ens det minsta) från gängse, någonstans ifrån påbjudna, åsikter. I varje fall ska de inte yttras offentligt. Det har många fått erfara. Och tystnat. Många väljer att aldrig ens försöka säga något som avviker från gruppens eller ”samhällets” eller vissa kretsars (det är diffust och lite svårt att förklara i ord) gångbara ståndpunkter och åsikter. De vill inte bli utstötta ur flocken. Man kan dock undra vad det är som gör att folk anser det värt att tillhöra en sådan flock; en flock som kräver lydnad, likriktning och samma åsikter hos alla för att man ska få vara med…
När det gäller det i Sverige så svårdiskuterade ämnet ”invandring” så har jag sett många människor stötas ut ur sina ”flockar”, fråntas sin tillhörighet och samhörighet och etiketteras med för dem själva obegripliga etiketter. Detta enbart för att de inte jamat med i samma tonart som alla de andra flockdjuren. Om jag kunde nämna namn skulle många bli chockade (eller tro att det inte var sant) över att få veta i vilka kretsar, vilka människor som far så illa i den mer och mer totalitära anda som smugit sig på svenska folket de senaste 10, 15 åren. Jag vet inga andra länder (utom diktaturstater) som behandlar människor, särskilt oliktänkande eller bara rakt-på-sakiga, som man gör i Sverige. Samtidigt som man låtsas och försöker hålla uppe skenet att Sverige är en demokrati där åsikts- och yttrandefrihet råder.
Att tänka själv, att vilja vända och vrida på frågor, att ta reda på fakta är inte populärt i svenska flockar. Alltså om man avviker från den upptrampade stig där alla andra går; all de som tillhör grupperingar som etiketterar sig som ”liberaler”, ”feminister”, ”nya moderater”, ”socialdemokrater”, svenska kyrkan-kristna, andra kristna, politiska partier, s.k. ideella organisationer etc, etc, etc. Skriverierna är ofta råa, smädelserna likaså, tonen otrevlig och invektiven obegripliga för den som drabbas av dem.
På migrationsområdet, särskilt asylområdet, är det i Sverige (inte i andra länder) oerhört svårt för människor att ta sig fram oskadda eftersom det är som ett minerat fält där det närsomhelst kan smälla om man råkar sätta så mycket som en enda tå på fel ställe. Jag har jag själv genom alla år försökt vara tydlig:
Jag är
1) till 100 % FÖR migration (in- och utvandring)
2) givetvis FÖR skydd åt flyktingar m.fl.
3) helt EMOT asylbedrägerier
Vad kan det vara som är svårt att förstå i det? Ändå tar sig för mig helt okända människor rätten att påstå att jag ”indoktrinerar svenska ungdomar” via boken som jag skrivit tillsammans med två redaktörer (ca 26, 27 sidor text) om Migration – så funkar det (alltså om in- och utvandring) och att jag därmed är ”på den onda sidan” (vad som nu menas med det…). Medan andra lika felaktigt och slarvigt okunnigt påstår att jag är emot invandring och förmodligen tillhör något obskyrt parti eller dito grupp (NEJ! Jag tillhör inget parti och ingen grupp!) och inte är ”på den goda sidan” (vad som nu menas med det…).
Jag upprepar att jag är
1) till 100 % FÖR migration (in- och utvandring)
2) givetvis FÖR skydd åt flyktingar m.fl.
3) helt EMOT asylbedrägerier
Jag upprepar att
Jag tillhör inget parti, ingen grupp, ingen organisation och är inte finansierad eller köpt av någon.
Man kan undra om det jag har skrivit här också kommer att förvridas och förvrängas, citeras felaktigt, kommenteras oförskämt och/eller okunnigt? Kanske – kanske!!! – upphör de med dem. och väljer ett mer civiliserat sätt att skriva/debattera. Det vore bra för debattklimatet i ”Du gamla, du fria, du fjällhöga Nord”!