Att det varit – och är – just precis som UG visade i sitt program den 12 november, har varit känt i många, många år. Men berättelsen om språkanalytikern EA20, som verkar vara rena skämtet (EA20, alltså, inte berättelsen), sände ändå kalla kårar längs ryggraden. Att en sådan person har slunkit igenom Språkabs grovmaskiga nät och fått mer eller mindre avgöra människors öden i 5000 fall är en skandal av mycket stora mått. Mycket, mycket stora mått. Och, med den långa erfarenhet jag själv har som asylombud (15 år) och det miggorna berättat genom åren (läs inlägget Apropå programmet Uppdrag granskning i SVT om språkanalyser m.m.) så vet jag att det här är långt ifrån den enda skandalen som döljer sig bakom Språkabs välputsade fasad.
Väldigt många aktörer – politiker, journalister, Migrationsverkets ledning, Språkab – har känt till missförhållandena och en del skandaler har då och då genom åren fått visst utrymme i media. Men ingen har agerat, ingen har tryckt på stoppknappen och krävt alla papper på bordet av Språkab, som ju upphandlats på grund av sina påståenden om att de har välutbildade och kompetenta språkanalytiker och lingvister. Allt har bara fått fortsätta att flyta på. Alla intresserade av hur det går till och av vart en massa skattepengar går, bör titta på programmet och läsa de texter miggorna skrivit från 2009 till 2014 om språkanalyserna ur olika perspektiv.
Samtidigt måste alla drevare som nu vädrar blod och vill slita Migrationsverket i stycken förstå att med den enorma mängd av människor som kommer till Sverige (uppemot 300, ibland fler, per dag enligt Migrationsverket) så går det helt enkelt inte att upprätthålla rättssäkerhet för de asylsökande och för Sverige. Det är en total omöjlighet och den kollaps som man länge talat om ”står för dörren” eller ”snart kommer att inträffa”, den är här och har varit ett faktum under en ganska lång tid redan.
Det går inte att i ett relativt litet land som Sverige ta emot 300 människor varje dag, varav 85 procent inte uppvisar pass eller annat som styrker deras identitet och nationalitet och därmed inte heller gör deras asylhistorier särskilt trovärdiga. Det går inte hur väl man än vill och även om alla parter vore jätteduktiga och kunniga (vilket de tyvärr inte är), att ha någon faktisk kontroll över vilka som kommer, varför de kommer, varifrån de kommer. Det går inte! Det borde svenska journalister, som så gärna skriver okunnigt om den här frågan, och svenska politiker, som ska ta ansvar (vad betyder ordet ”ansvar” i Sverige?) förstå. Men det gör de inte och därför ser det ut som det gör i Sverige.
De som bli lidande i den havererade svenska asylkvarnen och som hanteras oacceptabelt i rättsosäker asylprocess, är de faktiska flyktingarna.
De faktiska flyktingarna/skyddsbehövande mals i samma kvarnar som asylbedragare av olika slag och ekonomiska hitflyttare som passar på att bli ”syrier, som påstår sig ha ”flytt från krig och elände” trots att de sedan många år har uppehållstillstånd och i vissa fall till och med medborgarskap i andra EU-länder med flera.
Som jag skrivit så många gånger tidigare så fungerar asyl- och flyktinginvandringen mycket bättre i de nordiska grannländerna vilkas utlänningslagar är mycket lika den svenska och där man följer samma konventioner som Sverige gör. Skillnaden är, skulle jag säga med mitt långa perspektiv och stora insikter på området, att i de övriga länderna följer man lagar och konventioner, det gör man de facto inte i den humanitära stormakten. I den humanitära stormakten har man av någon outgrundlig anledning fått för sig att slapphet och blåögdhet är detsamma som ”godhet” och att det, i sin tur, är vad som är meningen med den reglerade invandringen: att man ska vara ”god” i någon sorts diffus, obegriplig mening.
I inlägget Den humanitära stormakten kontra de inhumanitära småmakterna visar jag skillnaderna mellan Sverige och övriga Norden och tar också upp fördelarna för alla parter – såväl flyktingar/skyddsbehövande som ländernas egen befolkning, med att man har ordning på sina asylprocesser. Den här enkla jämförelsen talar sitt tydliga språk och om Sverige bara hade ett fungerande asylsystem och följde gällande utlänningslag (i vilken också stadgas att den som fått avslag ska lämna landet, inte stanna här och leva ett skuggliv och försöka pressa sig till uppehållstillstånd på obefintliga grunder) och de konventioner man ratificerat, så skulle asylströmmen minska drastiskt också hit. Hade man följt lagar och konventioner i Sverige så skulle man, som i de övriga nordiska länderna, ha sluppit utanförskapsområden, ”no go”-zoner och massor av elände som Sverige nu måste dras med.
Det är Sverige som skiljer ut sig, det är Sverige som är minst humant vad gäller asylinvandringen. Det är Sverige som inte följer sin egen utlänningslag. Det är Sverige som förstör för sin egen befolkning och – inte minst – för de flyktingar som hade hoppats få skydd och leva ett någotsånär tryggt och gott liv här.
Men svenska politiker och svenska journalister vägrar hårdnackat att se detta. Varför, det är en en enda stor gåta.
Lästips:
En migga: ”Alltså beviljar vi permanenta uppehållstillstånd till syrier på grund av kriget kriget trots att de inte är bosatta i Syrien och inte på något sätt berörs av kriget!” – 19 oktober 2014
”Upp till 105.000 asylsökande under 2015, det är i storleksordningen en stad som Helsingborg.” – 4 november 2014
En migga: ”Jag delar åsikten att det är vansinne att bevilja permanenta uppehållstillstånd till personer som de facto inte är i behov av skydd men detta är en rent politisk fråga.” – 4 november 2014
Alla miggornas berättelser sedan sju år tillbaka finns här.