Läs även Makthavares grodor vi minns.
Förre migrationsministern Jan O Karlsson skriver den 24 juli på Expressens debattsida under rubriken Jag är stolt över UD (Ja, ja, jag vet att han inte skrivit rubriken själv, men den är som klippt och skuren för innehållet). Så här säger han bland annat:
”Utrikesdepartementet har på mindre än två år drabbats av två katastrofala händelser.”
Han syftar på mordet på Anna Lindh och menar att ”UD.s personal drabbades av något som liknar krigsskildringarnas granatchocker. Jag vet, jag var med.”
Sedan talar han om att det var förlamande och att det tog tid för organisationen att hämta sig från chocken och sorgen.
”Knappt hade man börjat resa sig förrän tsunamin slog till. Kritiken mot hur katastrofarbetet sköttes måste ha känts blytng för en organisation som just hade börjat hämta sig efter sina tidigare olyckor. Många frågade sig om utrikesförvaltningen skulle orka bära två så tunga motgångar i följd.”
Sedan tar han upp anfallet på Libanon, som sker ”mitt under djupaste semester”. Och höjer Jan Eliasson, ny utrikesminister, till skyarna för hur hans ”utomordentliga förmåga att entusiasmera var en vitamininjektion.” Det sista kan mycket väl vara sant, det kan bara den stackars UD-personalen som drabbats av chock, sorg och ”något som liknar krigsskildringarnas granatchocker” uttala sig om.
Men allt – allt! – det andra som jan O Karlsson skriver är i mitt tycke rena rama gallimatiasen och pekoralet. Flummiga meningar som inte betyder något alls eller har helt fel betydelse om man tänker på vad man läser. Till exempel:
Det är väl för helsike inte UD som ”drabbats av två katastrofala händelser” !!?? Det var väl ändå främst Anna Linds familj, släkt och vänner som drabbades av hennes död, inte UD som arbetsplats förutom att många i personalen säkert sörjde sin chef. Och vad gäller tsunamin så var det knappast heller UD (i varje fall inte Persson, Freivalds och Danielsson ) som ”drabbades” utan människorna i det för dåvarande utrikesministern så okända Phuket, i Khao Lak och Sri Lanka, i Indonesien och i Sverige. Inte UD!
Och varför i hela fridens dar hänger Jan O Karlsson ut personalen på UD som nördar som jämför sina upplevelser i de fina salongerna i Arvfurstens palats vid Gustav Adolfs torg i det trygga Sverige med ”krigskildringarnas granatchocker”? Den liknelsen är lite väl magstark och obehaglig.
Hela artikeln är töntig och tramsig – meningslös. För det är inte ett dugg synd om svenskarna som jobbar på UD (i varje fall inte i de sammanhang som JOK nämner), det är helt andra människor det är synd om. Och jag skulle tro att många som jobbar på UD betackar sig för JOKs fjanterier och bara vill sköta sina jobb på bästa möjliga sätt och inget annat.