Idag, nio månader efter vårt besök på Blinkarps asylboende (då vi redan då bland annat rapporterade om dyra falsklarm), tycks samma problem med falsklarm kvarstå, enligt en artikel i Helsingborgs Dagblad den 15 april: Räddningstjänsten rasar över falsklarm på Blinkarp.
Förra året, i juli, gjorde jag ett besök på Blinkarps asylboende i Svalövs kommun, tillsammans med fritidspolitikern Edward Nordén, C, och riksdagsledamoten och ordföranden i riksdagens socialförsäkringsutskott, Gunnar Axén, M. Besöket skakade om oss och min serie texter från besöket fick många att reagera och skriva och andra att också åka dit för att beskåda hemskheterna.
I min serie Blinkarp lilla stjärna där del 5 skrev jag:
Efter att vi lämnat asylboendet Blinkarp, beslöt vi oss för att försöka få en bild av hur det såg ut vad gällde de många falsklarm som vi hade hört utlöstes där och som Räddningstjänsten fick rycka ut på. Alltså bakgrunden till larmen, antal och kostnader. Eftersom sådana uppgifter är offentliga, tog vi reda på om det fanns fog för talet om att det var oproportionerligt många alarm som kom just från asylboendet.
De siffror vi fick fram var att det under 2013 utlöstes totalt 250 larm i Svalövs kommun. 27 av de utlösta larmen kom från Blinkarps asylboende. Såvitt vi förstod var samtliga falsklarm, men om jag har fel Mpå den punkten så hoppas jag att någon som har andra uppgifter hör av sig så att jag kan göra en rättelse. Under 2014, fram till den 8 juli som var den dag då vi besökte Svalövs kommun, hade 19 larm utlösts av asylsökande på boendet. Det är orimliga proportioner och det måste givetvis ses som helt oacceptabelt.
Vid varje larm åker åtta man ut till det larmande stället. Det är ju väldigt många som då inte är tillgängliga om det skulle komma ett annat, riktigt larm från någon annan del av den till ytan stora kommunen! Varje larm kostar 5.500 kronor och såvitt känt är det Migrationsverket = skattebetalarna i hela riket, som betalar. För 27 larm under 2013 torde kostnaden ha varit 135.000 kronor (det kostade 5.000 kronor per utryckning förra året). Pengar som kunde ha använts till något vettigt, som till exempel informationstillfällen för de boende på Blinkarp om vad det faktiskt innebär i fråga om felanvända mänskliga och monetära resurser när de trycker på larmknappen. Och till annat, som kanske en ny utemöbel och/eller en lekplats åt barn. Behov finns definitivt.
Att de asylsökande okynnestrycker på larmknappen är givetvis inte okej, men när man placerar ett hundratal män och ett antal familjer långt ute på landet utan någon som helst möjlighet att ta sig därifrån och utan förströelse och utan att se några svenskar överhuvudtaget, så blir det här ett sätt för dem att få något att hända i den monotona vardagen. En vardag som bara avbryts av oattraktiva måltider som fraktats dit sex mil från Malmö och slevas upp från stora alumimiumtråg, och väntan på dagens post som delas ut mellan klockan 14.00 och 15.00 fem dagar i veckan.
Texten är längre än så och innehåller också glimtar från den pratstund vi fick med Polisens stationschef Rinkar Gartér, och citat från asylsökande som bodde på Blinkarp samt en kort berättelse om vårt besök på boendet för ”minderåriga asylsökande”.
Här finns alla delar i min serie Blinkarp, lilla stjärna där.
Slutreflektion: Vad den totala kostnaden för liknande okynneslarm på de hundratals asylboendena runt om i landet, det vågar man inte ens gissa. Dels kostar det skattebetalarna pengar när utryckningar görs i onödan; dels kan det komma att kosta människoliv och förstörd egendom om Räddningstjänsten är ute på okynneslarm när verkliga katastrofer sker. Också dessa kostnader och aspekter ska läggas till den enorma kostnaden för asylinvandringen – i såväl pengar som otrygghet för dem som tvingas bekosta allt detta.
