En migga berättar nedan, apropå inläggen
En migga: ”De är starkt bundna till sitt klansamhälle och de måste söka sig dit där deras klanhövding finns.” – 6 april 2010
”Asylsökeriet och dess jurister är ju en mångmiljonindustri, så det är klart att de vill ha så långa handläggningstider som möjligt.” 7 april 2010
För något år sedan hade jag en asylsökande som hade gjort en uppenbart ogrundad ansökan. Men av någon anledning , som jag nu inte minns, hade tiden gått ut för ett beslut om omedelbar utvisning. Så han fick ett offentligt biträde. Vid utredningstillfället kom jag och den asylsökande ändå överens om att det bästa för honom är om han plockade fram sitt ”borttappade” pass, reste till sitt relativt demokratiska hemland (ett blivande EU-land) och gick till den svenska ambassaden där. Flickvännen, en svenska, hade varit där på semester och sann kärlek hade uppstått. Vilket jag inte hade någon anledning att betvivla.
Flickvännen var med i väntrummet och höll med mig om att det allra bästa vore om pojkvännen åkte hem, ansökte om tillstånd via ambassaden och sedan kunde resa till henne med ett uppehållstillstånd. Men det offentliga biträdet (!!!) tyckte inte om detta scenario! I ett enskilt samtal med den sökande övertygade biträdet honom att han hade stora möjligheter att uppnå flyktingstatus osv, om han överklagade verkets beslut.
Drygt ett år gick och den här mannen levde i Sverige som asylsökande i väntan på domstolens beslut. Han hade inga möjligheter till studier, fick inte arbeta eller resa bort på semester. Skaffa barn tordes han inte heller då framtiden var så oviss. Relationen med flickvännen sprack. Hon orkade inte med detta. Det är få unga kvinnor som orkar leva med någon som lever under den här typen av press.
Domen kom och den asylsökande mannen fick förstås inte uppehållstillstånd. Jag vet inte om han reste hem, jag vet inte heller om han lyckades reparera sitt förhållande med flickvännen. Det enda jag vet att biträdet fick bra betalt, vilket säkerligen var huvudsaken för honom.
Biträdets huvudsakliga uppgift är att biträda sin klient och ge råd utifrån den sökandes situation. Inte att uppmana en person utan asylskäl att fortsätta försöka få uppehållstillstånd för att han själv, advokaten/juristen, ska få så mycket betalt som möjligt.
Inte sällan får jag telefonsamtal från en släkting till någon asylsökande, samtal där de ber mig om råd huruvida den sökande ska nöjdförklara sig och åka hem för att sedan komma hit på anknytning till en hustru eller sambo. Och om det finns möjlighet att efter en sådan nöjdförklaring ändå stanna här och ansöka om uppehållstillstånd på grund av arbete. Varje gång blir jag lika förvånad över att de frågar mig! Den sökande har ju ett biträde! Det är biträdet som ska visa vägen för den sökande, presentera samtliga alternativ och vara införstådd med Kammarrättens domar, bland annat när det gäller vistelsetidens betydelse som synnerligen ömmande omständighet och vad ”oklar identitet” betyder i anknytningärenden.
Men det är plånboken som ligger närmast hjärtat hos dessa biträden och mången ”Hasse” strider nog mot väderkvarnarna och mot sitt eget bättre vetande, halvhjärtat och utan övertygelse. Om bara pengarna flödar in så spelar inte den sökandes situation och framtid någon roll…
Men det finns även biträden som inte agerar på sådant sätt, utan gör sitt jobb med den sökandes bästa i fokus. Tyvärr är de inte ”kända asyladvokater” och kommer därför inte till tals i media.
