Det är svårt att ta Bengt Westerberg, ordförande i Röda korset, på allvar när han, i en debattartikel i Aftonbladet den 26 maj skriver:
Bland dem som intervjuas finns ett åldrande föräldrapar som önskat återförenas med barn och barnbarn i Sverige och en man som sökt sig hit för att få behandling för en livshotande sjukdom. De hävdar inte att de behöver skydd, men det är ganska lätt att förstå deras motiv för att vilja vara här.
Detta alltså i en text som har rubriken Tuffare asylpolitik tvingar flyktingar under jord. Visserligen sätter inte debattskribenterna rubrikerna, men oavsett vem som gjort det så är kopplingen mellan ”tuff asylpolitik”, ”tvingas” och ”flyktingar” å ena sidan och det som kan läsas i ovanstående lilla citat lika med noll. Det finns alltså ingen koppling alls. Man kan inte invandra till Sverige som åldringar och bli omhändertagna här, man kan inte invandra för att man har vårdbehov som dessutom i mer än 99 fall av 100 kan tillgodoses i hemlandet.
Utlänningslagen – ja, det kan vara tråkigt med lagar ibland, det verkar Bengt Westerberg också att tycka – medger varken åldrings- eller sjukdomsinvandring. Och det har inget att göra med ”asylpolitiken” (jag vet inte ens riktigt vad han menar med det ordet i sin artikel). Lagen är redan fastslagen, stiftad i demokratisk ordning, så det handlar inte om ”asylpolitik” utan om ”utlänningslagen”. Den kan man tycka är bra eller dålig, men den är stiftad av en majoritet i riksdag och regering så den gäller. Lagar ska inte ändras ständigt och jämt, då mister de helt sin legitimitet. Och man ska helst inte heller skriva så okunniga texter och blanda ihop begreppen så till en milda grad som Bengt Westerberg gör. Det gagnar absolut ingen, tvärtom!
Bengt Westerberg och hans medförfattare Kari Molin skriver vidare:
Efter fyra år kan en gömd flykting lämna in en ny asylansökan. Att personen har levt gömd under lång tid måste rimligen vägas in när en ny ansökan prövas.
Varför skriver de ”en gömd flykting”? Flyktingar får asyl, de gömmer sig inte. Människor som har styrkt sin historia och sin identitet och har sådana skäl som utlänningslagen anger för flyktingskap, beviljas asyl – som flyktingar. Människor som inte beviljats asyl och inte heller fått skydd och inte anses falla under någon annan kategori som ger uppehållstillstånd ska, enligt lag, lämna landet. Det ”glömmer” artikelskribenterna bort att påpeka… Och hur tänker de när de propagerar för att den, som medvetet stannat i landet olagligt i många år och även ofta bryter mot lagen genom att jobba svart, ska få räkna sig det till godo: ”Att personen har levt gömd under lång tid måste rimligen vägas in när en ny ansökan prövas”? De här tankegångarna är ju helt snurriga!
Westerberg och Molin ställer dock en berättigad fråga: ”Hur pålitliga är då myndigheternas bedömningar av riskerna?” Svaret kan vara att de är ungefär lika pålitliga som det övriga rättsväsendet. Eller kanske lite mindre pålitliga. Men inget/inga system är hundraprocentiga. Det blir dock mycket, mycket lättare för Migrationsverkets handläggare och beslutsfattare att bedöma eventuella asyl- och skyddsskäl om de vet vem som sitter på andra sidan bordet och från vilket land vederbörande kommer. Det vet Migrationsverket inte i omkring 95 procent av fallen…
Det är den asylsökande, den som söker skydd med allt vad ett uppehållstillstånd innebär av försörjningsansvar etc för Sverige, som har bevisbördan! Det är den som ansöker om att få stanna som ska göra sina flyktingskäl kända och styrka sin nationalitet och sin identitet. Bevisbördan ligger inte på myndigheten.
Allt detta borde man kunna kräva att Bengt Westerberg känner till när han sätter sig och skriver en debattartikel. Liksom definitionen av ordet ”flykting”.