Tia Itkonen är finlandssvensk och bor i Sverige sedan många år. Hon har bland annat varit ämneslärare i språk och psykologi under drygt 20 år i Tensta och Rinkeby. Därtill bildterapeut och konstnär. Det senare numera på heltid. Har boplats även på Åland.

Jag är tillbaka i Stockholm efter en lång sejour på Åland.

Som vanligt har jag samtidigt följt med vad som händer här, i mitt andra land. Något har börjat röra på sig. Men om skeppet Svea längre har kraft att vända, är jag tveksam till, så tung som barlasten blivit under de senaste ledningarna. Det kanske har gått för långt för att längre alls kunna styras. Bara, i bästa fall, långsamt växa ifrån den snedväxt som fått ske under de senaste decennierna. Tar väl generationer.

Men dystert ser det ut.

Det jag bland annat har följt är hur språket används. ”Den som har språket, har makten”, sägs det. Och om språket självt korrumperats av makthavarna, var finner man sunda riktlinjer då?

Jag läser till exempel att den svenska polisen idag ska jobba förtroendeskapande, varför man försöker skapa relationer till de problematiska – får man kalla dem så – invandrarna. Som om polisen i tjänst representerade sig själv. I en rättsstat är det lagarna, inte poliserna som individer, som ska respekteras. Dessa lagar har folket gemensamt kommit fram till. Vilket inget har med tillit att göra. Lag ska lydas.

Man tar sig för pannan när man gång efter annan läser att ”brottsligheten beror på bristen på tillit” – för det har ju dessa stackare inte fått lära sig då de inte vuxit upp i detta så fantastiska land Sverige.

Makt, inte tillit, är kärnordet. Att man tar den, där det går.

När jag insåg att mina Rinkeby-ungdomar inte var som de barn jag varit van vid, sökte jag stipendium för att resa runt i Mellanöstern. Ville andas luften i Turkiet, Syrien och Libanon som kunde ge mig bättre förståelse. Vad jag fann var en tydlig maktens hierarki. Det var lugnt, det var respektfullt, allt löpte friktionsfritt när maktordningen en gång var etablerad.

Väl hemma fortsatte jag som jag börjat. Makten i klassen var min. Självklart. Så därefter blev det medvetet tough love som gällde. För det var också lätt att älska dessa varma ungar.

Det kanske man är, fredsskadad, om man inte klarar av att möta motstånd utan att underkasta sig.

Lästips: Reaktion/kommentar till texten om “allamänskorslikaväärde” nr 1 av Tia Itkonen, skriven för idag exakt fem år sedan, den 9 november 2016.

© denna sajt och Tia Itkonen.