Som anställd i regeringskansliet i Afghanistan fick Zulmay Afzali en unik inblick i  landets toppolitik. När han blev tvungen att fly kom han till Sverige.

Zulmay Afzali arbetar som modersmålslärare, studiehandledare i grundskolan och resurslärare i sfi – svenska för invandrare.

Han har föreläst i olika sammanhang (Rotary, Svenskt Näringsliv, HSB m.fl) och hans artiklar kan läsas på bland annat Dagens Samhälle och på Svenska Dagbladets ledarsida. Han har också skrivit två böcker: En flykting korsar ditt spår och Hederlighetens pris.

Midsommarafton den 25 juni 2021

Jag vill börja med att säga att det är ett nöje och känns hedersamt för mig att få vara bland dem som får skriva gästinlägg på Merit Wagers sajt.

Om någon skulle fråga mig idag vad jag tyckt varit mest negativt och frustrerande i Sverige under mina snart tio år i landet skulle mitt svar utan tvekan vara ”tystnadskulturen”. Tystnadskulturen som råder bland svenskar. Rädslan för att säga något som någon kan tycka är fel. Rädslan för att någon ska bli ”kränkt”. Rädslan för att bli kallad sådant som ”rasist”, ”islamofob” och liknande. Dessa för mig obegripliga rädslor har inte bara gjort att svenskarna ängsligt tiger när de borde tala och säga ifrån, utan att de till och med ibland underlåter att rapportera brottslighet och övergrepp.

En kväll för inte så länge sedan ringde det på min dörr vid 22:30-tiden. Jag öppnade och utanför stod min svenske granne. Han frågade om jag kunde hjälpa honom att be den andra invandrade grannen i huset (utom jag, alltså) att skruva ner musiken som han spelade på hög volym, eftersom min svenske granne och hans fru måste stiga upp tidigt och behövde få sova.

Jag berättade för mannen att grannen talar svenska och att han inte ens är afghan, som jag. Min svenske granne såg lite besvärad ut, log lite osäkert och sa:

– Jag vet, Zulmay. Men om jag eller min fru ringer på hos honom och ber honom skruva ner ljudet så – tro mig – kommer han att kalla oss för rasister och det blir bråk och han kommer att hata oss. Jag vill inte ha en konflikt med honom, så snälla du, kan du hjälpa oss? Du vet ju att vi inte är rasister, eller hur? Du vet ju att det inte har något med rasism att göra.

Jag lyssnade på honom och sa:

– Visst kan jag prata med honom, men den här sortens rädsla för att säga ifrån till någon bara för att han är invandrare, det kommer att förstöra ert land, som nu också är mitt land. Snälla du, våga tala med honom, våga säga säga ifrån också till invandrare! Det enda du gör – och har all rätt att göra – är att be en granne sänka volymen på musiken, ingenting annat.

Men grannen och hans fru, som också kommit ut, tittade bara vädjande och hjälplöst på mig, så jag gick till den musikspelande grannen, ringde på och sa till honom att sänka ljudet genast, det finns människor här som behöver sova för att gå upp tidigt och gå till jobbet. Jag sa också att det står i hans kontrakt att han inte får spela högt efter 22:00 och att han kan bli av med sin lägenhet om han inte följer kontraktet.

Mina svenska grannars ängsliga beteende är ett av otaliga exempel på den förödande tystnadskultur som existerar i det svenska samhället. Jag skrev om det i Svenska Dagbladet redan den 28 september 2017, för snart fyra år sedan: Ängslighet ett hot mot det öppna samhället.

Jag berättade bland annat om en annan händelse jag varit med om:

Vid ett besök på vårdcentralen hade jag ett samtal med en av sjukskötarna som jag lärt känna lite grann. Vi brukar byta några ord om väder och vind, småprata lite allmänt. Den här gången frågade jag honom vad han ser som mest utmanande i sitt jobb och han svarade utan att tveka:

– Att få invandrarna att komma i tid till sina bokade besök.

– Verkligen? undrade jag.

Då blev han fruktansvärt nervös, började förklara sig och sa att han inte menade att förolämpa mig som invandrare och att han inte är rasist och att det var dumt sagt och att han bad så hemskt mycket om ursäkt.

Den stackars mannen var panikslagen, jag såg tårar i hans ögon. Jag försökte lugna honom med att jag inte hade en tanke på att han skulle vara rasist och att rasism inte har något alls att göra med det han berättade, att han absolut inte behöver be om ursäkt för någonting. Vi skakade hand och jag gick för att ta några prover. På vägen hem tänkte jag på det som hänt.

Jag tänkte på den ängslighet och rädsla som sprider sig allt mer, och på att många människor inte vågar prata öppet om de problem som skapar stora slitningar i samhället. Och som ytterligare vidgar klyftorna mellan infödda svenskar och oss som kommit från länder med helt andra kulturer. Om ingen säger till oss, ifrågasätter vad vi håller på med, tillrättavisar och förklarar saker, hur ska vi då veta vad som gäller? Att inte säga till, att inte ringa på och be en invandrare sänka volymen när han spelar musik för högt, det är inte ett sätt att inkludera och att integrera.

Den för Sverige och svenskarna så skadliga tystnadskulturen, rädslan för att förklara för oss, tillrättavisa oss; den nästan paniska rädslan för ord som ”rasist”, ”främlingsfientlig”, ”islamofob”, har blivit värre än när jag skrev om den i Svenska Dagbladet för fyra år sedan. Det här oroar mig mycket. Jag är en flykting som inte ens kan drömma om att besöka mitt hemland. Jag är svensk medborgare och det är här jag ska leva mitt liv. Men den här svårbegripliga oviljan och rädslan för att stå upp för det svenska samhällets normer och regler, den svenska kulturen, svenska värderingar hos svenskarna själva, skrämmer mig. Det här beteendet driver landet mot total otrygghet för alla ”svensksvenskar” liksom för alla som invandrat. Rädslan, tystnadskulturen är farlig för alla som vill leva i fred och frihet och försvara de värden som det demokratiska landet Sverige traditionellt har stått för.

Jag älskar Sverige och jag är tacksam och stolt över att vara svensk medborgare och jag kommer att göra vad jag kan för att leva enligt de demokratiska och samhälleliga lagar, regler och traditioner som är Sverige. Jag vill leva i frihet och känna mig trygg, jag vill inte bidra till att landet splittras i olika enklaver beroende på vilka länder vi är födda i. Men ni svenskar måste hjälpa både mig och andra som vill vara en del av det goda Sverige och det betyder att ni måste sluta huka er och be om ursäkt för vilka ni är och vad ni tycker och tänker. Ni måste säga ifrån, ni måste lära oss som kommit hit för att stanna vad som förväntas och krävs av oss. Det är att bry sig om, det är att inkludera och integrera.

Jag önskar er alla en riktigt glad och fin midsommar!

 

© denna sajt och Zulmay Afzali.