Barn har rätt till båda sina föräldrar för att få sina behov av omvårdnad, trygghet och en god fostran tillgodosedda. Det framgår av svensk lag och av de folkrättsliga dokument som Sverige åtagit sig att följa och genomföra.
Så skriver riksdagsledamoten Irene Oskarsson (KD) i en skriftlig fråga till migrationsminister Tobias Billström, med anledning av att:
Det finns fall där polisen besökt socialtjänsten och informerat om att de avsett att utvisa enbart barnen och överlämna dem till sociala myndigheter i hemlandet
Visst har barn rätt till sina föräldrar enligt barnkonventionen och enligt alla normala sätt att se på familj och barn. Men hur kommer det sig att svenskar – riksdagsledamöter och andra – inte förstår att det är föräldrarnas ansvar att se till att det är så? Varför tror svenskar att det är staten – och då främst den svenska staten – som i första hand har ansvar för barn? För människor i andra länder gäller att föräldrar har ansvar för sina barn och att föräldrar får inte överge sina barn. Det är faktiskt – om man ska vara helt ärlig och tänker lite längre än näsan räcker – föräldrarna som försatt barnen i den situation de befinner sig i, som riksdagsledamoten talar om; inte polisen och inte staten!
Om man har fått beslut om utvisning så är det inte okej att som förälder använda sina barn som brickor i ett spel genom att överge dem, låta svenska staten ta hand om dem och själv gömma sig och stanna kvar illegalt i Sverige när den lagliga processen avslutats och ett slutgiltigt utvisningsbeslut fattats om att familjen ska utvisas.
Jag är övertygad om att KD-ledamoten i Sveriges riksdag är en godhjärtad och välmenande människa. Men bland annat med tanke på att Kristdemokraterna så starkt värnar om kärnfamiljen bör de väl i enlighet med det ställa normala och legitima krav på att föräldrarna träder fram och tar sitt föräldraansvar och inte gömmer sig och låter sina egna barn lida. Dessutom måste man också, om man sitter i riksdagen och är lagstiftare, stå för att utlänningslagen ska efterlevas på precis samma sätt som alla andra lagar i Sverige. Eller ska man tillåta att var och en själv beslutar ifall han/hon vill följa lagen eller inte?
Man kan givetvis tycka synd om människor som inte får asyl eller uppehållstillstånd här, men man måste ändå förespråka att lagen ska följas. Och att föräldrarna – inte svenska staten- ska ta hand om sina barn och inte hålla sig undan sitt ansvar.