Det kom ett tänkvärt mejl i går som jag här publicerar rakt av med skribentens – som jag inte känner – tillstånd och utan kommentarer:
Undertecknad är affärsjurist boende och verksam i Malmö, och har tidigare varit mycket aktiv i Centerpartiet, bl a som studentförbundets ordförande och som ordförande i miljönämnden i Lund. Jag kommer förmodligen inte att förnya medlemskapet i partiet i år, efter 18 år i den rörelsen. Jag har för vana att följa din blogg, framförallt på sistone.
Inlägget från den anonyme finländaren i din senaste bloggpost* sätter nog huvudet på spiken. Min bedömning är att den svenska offentlighetens neuroser och sektbeteende i förhållande till frågor om invandring och möten med andra kulturer förmodligen har sina rötter i hur den svenska nationalismen har kommit att utvecklas.
Alla fungerande stater har något slags nationalism – en överideologi som knyter ihop folket. Även Sverige. I alla stater kan det vara förenat med viss fara för utstötning om man uppfattas ifrågasätta grunderna i en sådan överideologi. I synnerhet i Sverige, där vikten av att vara en lagspelare och anpassa sig till de subtila sociala koderna härstädes är så viktigt.
Den svenska nationalismen har sedan 30-talet och framåt betonat det moderna välfärdsprojektet, som fick sådan fart under efterkrigstiden. Som en ofta outtalad och ibland öppet redovisad del av den svenska självbilden ligger att svenskar och Sverige är lite bättre, lite medmänskligare och lite mer rationella än resten av jordens befolkning. Folk som kommer hit förutsätts dessutom snabbt vilja bli svenskar i just detta avseende. Om man då ifrågasätter delar av dagens invandringspolitik, eller tillämpningen av de regler som finns, tolkas det som att man i stort sett av illvilja vill förvägra folk inträde till himmelriket och deltagande i det evigt moderna välfärdsprojektet. Man kan ju inte med berått mod förvägra en medmänniska att tas upp i det land, som enligt självbilden skall vara Humanitetens och Välfärdens ställföreträdare på jorden! Därför dyker genast argumenten om ”människosyn” och ”alla människors lika värde” upp i exempelvis migrationsdebatten, vilket skapar låsningar, hyckleri och fördömande av oliktänkare. Att många invandrare – i synnerhet de som utan tillstånd vistas här – far oerhört illa vill man inte se.
Det är förmodligen också av den anledningen som den svenska offentligheten har så svårt att hantera de frågor som du tar upp, nämligen tillämpningen av det regelverk som vi faktiskt redan har. Förmodligen skäms den svenska nationalismens främsta uttolkare för att det finns regler som ställer upp kriterier för att man skall få uppehållstillstånd och i förlängningen medborgarskap. Det är ingenting man vill se, än mindre rota i. Därför kan man betrakta det förslag som Centerpartiets idéprogramgrupp lade fram som en logisk slutpunkt – man kan helt enkelt inte förorda en reglerad invandring om man menar att alla människor har samma värde, menar programgruppen. Slut på diskussionen.
Fortsätt med skrivandet, så får vi väl se om det kan bli någon ändring på tingens ordning.
Vänliga hälsningar,
Ilan Sadé
* Finländarens inlägg i en text den 4 februari med rubriken ”Hele Sverige fremstår jo så ofte som en parodi.”:
Sverige är ju världsbäst på många områden, framför allt på självgodhet, och det skapar intressanta logiska kullerbyttor. Grundinställningen är att ”det är synd om alla som inte är födda eller uppvuxna i Sverige, och de som det är synd om måste vi ju ta om hand”. Det gör också att det inte är så noga på vilka grunder man sökt sig till Sverige – det blir ju i vilket fall som helst synd om den som måste lämna landet och därför får det inte ske. Men eftersom Sverige inte har kapacitet att ta hand om alla, så vill man delegera det svenska omhändertagandet till andra länder i Europa. En annan grundinställning (som delvis står i strid mot den första) är att Sverige är rikt, och därför har man per definition resurser att ta hand om alla som kommer.