Sedan maj 2005 har jag skrivit om asylinvandring till Sverige. För fyra, fem år sedan, förändrades den och ökade också ganska kraftigt. Förändringen bestod bland annat i, att allt fler – ända upp till 95 % – av alla som sökte asyl eller skydd inte visade några id-handlingar. Det hela har skenat iväg och – trots massor av varningstecken och trots miggornas hårresande berättelser här på bloggen – har ingen ansvarig velat låtsas om problemen och svårigheterna. Inte ens nu, när Migrationsverket dignar under bördan av alla som i strid ström tar sig hit, har de annat att säga än:
Det är ett mycket ansträngt läge.
Det är migrationsminister Tobias Billströms stillsamma kommentar till uppgifterna, som varit väl kända under lång tid, om att antalet asylsökande i Sverige är så enormt att landet inte längre klarar av det. Och Caroline Henjered, chef för mottagningen av asylsökande på Migrationsverket, säger exakt detsamma:
Läget är mycket ansträngt.
Ansvariga (vad betyder förresten ordet ”ansvariga” i Sverige?) kan läsa min text från den 6 augusti i år: Ur utlänningslagen: “…därför att Sveriges möjligheter att ta emot utlänningar blivit begränsade.” Där står om den lagliga möjlighet som finns att begränsa asylinvandringen, när ”Sveriges möjligheter att ta emot utlänningar har blivit begränsade”, dvs när Migrationsverket håller på att kollapsa, vilket uttrycks med underdriften att dess ”kapacitet inte räcker till”.
Så här står det i gällande utlänningslag:
25 § Regeringen får meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd inte får beviljas för övriga skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 a § om det behövs därför att Sveriges möjligheter att ta emot utlänningar har blivit begränsade.
Regeringen ska anmäla sådana föreskrifter till riksdagen genom en särskild skrivelse inom tre månader. Lag (2009:1542).
Man kan undra om svenska folket är fullt medvetet om att staten, genom landets regering, över dess huvuden har bestämt att de genom sina skyhöga skatter ska bekosta boende, vård, skola, försörjning för tiotusentals och åter tiotusentals människor som ingen ens vet vilka de är eller varför de egentligen är här. Jag är övertygad om att en stor majoritet av svenskarna är beredda och villiga att ta emot, betala för och på olika sätt hjälpa till med integration etc, av asylsökande med asyl- eller skyddsskäl enligt utlänningslagen. Men då ska man också kunna ställa krav på att betydligt fler än 5-10 procent av dem, som söker rätten att få stanna i Sverige med allt vad det innebär, också identifierar sig och ger en sanningsenlig bild av varför de kommit hit. De, som inte uppfyller utlänningslagens krav och som inte talar sanning om vare sig sitt namn, varifrån de kommer och inte kan ge en sanningsenlig förklaring till varför de söker asyl eller skydd, ska inte ges tillstånd utan utvisas så snabbt som möjligt så att de inte hinner försvinna i den gråsvarta zonen där tiotusentals utländska personer idag befinner sig, utan tillstånd att vistas i landet..
Varför har ansvariga inte lyssnat på miggornas ingående, ofta detaljerade, nästan alltid skrämmande berättelser om hur asylinstrumentet missbrukats genom åren? Varför har regering och riksdag stiftat lagar som går emot redan befintliga lagar och släppt på så basala krav som att den, som ansöker om en förmån, ska visa vem han är och varför han ska beviljas denna förmån? Läs miggornas berättelser under fyra år, samlade i både pappersbok och e-bok och inse att asyleriet i Sverige har gått överstyr.
Asylsökande berättar om att det, i de länder de kommer ifrån, annonseras om att det lönar sig att åka till Sverige för där får man boende, skola, sjukvård, operationer etc – allt betalt av svenskarna och man måste inte ens jobba. Det har miggor berättat om i åratal här på bloggen, och det är också väl känt bland de s.k. ansvariga både på Migrationsverket och hos migrationsministern. Jag har även själv fått det berättat för mig av asylsökande, som samtliga uttryckt att svenskarna är det mest blåögda folket som finns och att det verkligen är hur lätt som helst att ta sig hit och när man väl är här så stannar man, vare sig man får det eller inte.
Det finns givetvis ett antal människor som har rätt till flyktingförklaring eller som, enligt utlänningslagen, har rätt att få skydd, tillfälligt eller permanent. Deras integration och möjligheter till ett gott liv och till att bli väl och välvilligt mottagna i Sverige förstörs av att en överväldigande majoritet tar av de resurser som borde gå till dem. Det handlar om dem, som söker asyl utan att visa vilka de är och som serverar falska historier under falska namn och, inte sällan, i falska nationaliteter. Att detta tillåts pågå år ut och år in i Sverige är ofattbart. Och att folket inte reagerar kraftfullt är också svårt att förstå. Vad de ”ansvariga” skapar är dock en vrede som så småningom kommer att ges utlopp. Och då ska skulden inte läggas på dem som reagerar mot vansinnet utan på dem som tillåtit – och tillåter – att det sker.
Läs Över 50 000 asylsökande nästa år, publicerad i Svenska Dagbladet den 29 oktober.
Läs också dessa två texter, som ger två illustrationer av hur verkligheten kan se ut och att den är både svart och vit, inte svart eller vit:
En migga: “Kommer Sverige att ge oss pengar för smugglingsresan hit, den kostade ju mycket pengar?” – 7 oktober 2012
En migga: “De fick tillfälligt uppehållstillstånd, men deras sorg och ångest bar jag med mig hem och kommer alltid att ha i mitt hjärta.” – 20 oktober 2012