Med anledning av inlägget “Det här med Migrationsverkets barnhantering är rena tramset.” (30 juni 2009) har nu en annan migga skrivit följande:
Migrationsverkets barnhantering är ett sorgligt och mycket känsligt kapitel. Det stämmer att det väldigt ofta dyker upp ”försvunna” anhöriga efter att barnet (som inte ens alltid är ett barn) fått PUT, och ansöker om uppehållstillstånd på anknytning. Det står dock tydligt i prop. 1996/97:25 att huvudinriktningen i arbetet med de barn som kommer ensamma till Sverige bör vara att vidta alla åtgärder som är möjliga för att barnen så snabbt som möjligt skall kunna återförenas med sina föräldrar i hemlandet. Utgångspunkten är således att det är barnet som skall återförenas med sina föräldrar, inte tvärtom.
I 1 kap. 10 § UtlL står att: ”I fall som rör ett barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver”. Av de uttalanden i propositionen som ovan hänvisats till framgår, att det normalt inte kan anses oförenligt med barnets bästa att återförenas med sin familj i hemlandet eller det land där familjen annars är bosatt.
Det finns alltså ingen ovillkorlig rätt för föräldrar att förenas med sina barn i Sverige bara för att barnen eller de unga tagit sig hit. Det finns heller ingen rätt för ensamkommande barn att få uppehållstillstånd om de inte har asyl- eller skyddsskäl. Om nu handläggarna på MIG tog och följde detta, då skulle fenomenet ”ankarbarn” snart upphöra. Men tyvärr finns det handläggare som tolkar utlänningslagen och propositionen på sitt eget vis och beviljar tillstånd på anknytning. Andra barn och unga, som inte heller har asylskäl och därför inte får uppehållstillstånd, kan jag tänka mig får starka skuldkänslor eftersom de inte kunnat göra det de blev hitsända för: att hämta föräldrar, syskon och släkt till Sverige. Deras anhöriga, oftast föräldrar, spelar ett cyniskt spel med sina barn.
Det kan inte fortsätta som nu, att olika handläggare på verket tolkar lagen olika, det håller inte. Antingen följer vi alla lagens mening, vilken är att barn som inte är skyddsklassade i första hand ska återförenas med föräldrarna i hemlandet. Eller så låter vi alla familjemedlemmar komma hit oavsett om det har stöd i lagen eller inte. Det kan inte få vara som nu: ett lotteri eller att en del miggor tycker synd om barnen och anser att alla som vill ska få bo i Sverige.
Här måste faktiskt vår GD för ett ögonblick släppa blicken från sitt skötebarn Asyl och titta på den fula styvsystern Tillstånd. Tillstånd är ju en ganska patetisk verksamhet, som ger väldigt få poäng i det sociala engagemangsspelet, vilket helst spelas upp inför media.
Kommentar: Återigen – och för tusende gången – det är inte svart eller vitt, det är svart och vitt. Samtidigt.
Det är, enligt flera miggor jag haft kontakt med, inte särskilt vanligt att ensamkommande unga faktiskt har egna asyl- eller skyddsskäl. De som inte har det ska förstås inte stanna i Sverige; det är inte skäl för uppehållstilstånd bara att ha lyckats ta sig hit och påstå att man inte har några släktingar i livet. De unga, förhållandevis få, som har asyl- eller skyddsskäl enligt utlänningslagen, ska beviljas uppehållstillstånd så som lagen anger.