Nuri Kino. Journalist, författare, filmare, eldsjäl – allt i ett. Numera också känd som grundare av och ledare för A Demand For Action, en organisation som på kort tid etablerats i många länder. Nuri själv vill helst bli omnämnd som ”den stilige”. För mig är han den bästa av vänner. Det här är en dag i hans liv.
Förföljd av gåvor, en dag med Nuri Kino
”Nuri, Syriac League tycker inte att vi delar ut några leksaker till barnen, det kommer inte att bli av”. Fahmi ringde mig från Beirut. Han har åkt från Södertälje till Libanon för att dela ut leksaker till flyktingbarn från Syrien och Irak under julen. Men nu vill våra samarbetspartners i Libanon inte vara med längre. Vi har jobbat med projektet länge, samlat pengar via Swish och Paypal i Sverige och USA. Jag avbröt Fahmi, blev arg. Vad menade Syriac League och varför stod han inte på sig? Vi kommer att bli utskämda, folk kommer att tappa förtroendet för oss. Det är jättekänsligt det här med att hantera penninggåvor.
”Men om du lugnar ned dig så kan jag förklara. Vi kommer att köpa vinterkläder till alla barn i stället. Jacka, byxa, tröja och halsduk, alla barn får det i ett paket. Det var mannen som säljer leksakerna som föreslog det, dessutom hade de redan fått leksaker i present och nu ska klädtillverkaren bidra med sitt genom att vi får plaggen för inköpspris.”
Jag kunde andas ut. Projektet var räddat och hade till och med blivit bättre.
Några minuter senare stod jag utanför Coop i Södertälje, en kvinna som jag jobbade ihop med inom hemtjänsten för några år sedan hälsade, kramade om mig och stoppade något i min ficka. Vad nu? Jag höll på att trampa på den stackars romska tiggerskan när jag vacklade lite av den hårda kramen. Sedan försvann kvinnan. I min ficka låg en liten lapp:
”Ge det här till barnen, skicka pengarna till den plats du tycker är bäst.”
Inuti den hopvikta lappen låg det två femhundralappar. Kvinnan som hade skänkt pengarna är arbetslös men ville ändå bidra med tusen kronor till bättre behövande.
Jag gick hem för att hämta mina gympakläder, jag var stressad till ett möte på gymmet.
”Du har fått tvåtusen kronor till flyktingbarnen”. Mamma hade varit på en minnesstund för en avlägsen släkting och hennes kusiner hade gett henne pengarna för att de också ville bidra. Herregud, tänkte jag, jag måste genast swisha över dem från mitt eget konto till A Demand For Actions. Paniken kröp närmare, vad säger Skatteverket?
I bilen på väg till gymmet ringer jag Skatteverket, kö så klart, men jag måste ju komma fram. Jag visste inte ens vad det var jag skulle fråga, var bara paranoid, ville inte hamna i någon konstig sits. Tjänstemannen på myndigheten förstod ingenting, det är väl upp till folk att skänka pengar till flyktingar eller inte. Så länge det inte är skattemedel som hanteras.
Jaha, då vet vi det. I väntan på mitt möte sätter jag mig på motionscykeln, laddar ned en radiodokumentär för att ha något att lyssna på och börjar träningen. Någon tar på mig, han tar av mig hörlurarna och säger: ”Vad jobbiga ni är, måste ni få oss att bråka med våra fruar, hur mycket vill du ha till flyktingbarnen?” Han swishade 500 kronor medan vi pratade.
Erika kommer in och är superglad, hon har simmat i över en timme och är full av energi. Vi ska prata om att eventuellt jobba ihop, i ett integrationsprojekt för nyanlända i Södertälje.
”Du, jag hade lite dåligt samvete, jag har skickat dig 1000 kronor på Swish”. Hon hade skickat dem till mig, till mitt privata konto. Jag kände mig jagad, det tog aldrig slut. Jag kunde ju ha bli anklagad för att ha gömt pengar på mitt eget konto, jag swishade genast vidare.
Medan jag kör mot Merit i Stockholm för att sätta mig hos henne och skriva min traditionella julkrönika till denna blogg, får jag flera sms. Min syster Maria har skickat massor av sms till släktingar och vänner och nu har svaren kommit som hon vidarebefordrar till mig. Vackra värmande ord, och fler bidrag.
Beneil Dariush, en av världens bästa i kampsporten MMS skickar ett Facebook-meddelande och säger att han också vill bidra.
Merit är inte hemma och jag går in i klädaffären mittemot, provar några snygga skjortor, tröjor och kavajer, ganska dyra. Plötsligt kommer paniken över mig, tänk om någon ser mig handla kläder just idag då jag har mottagit så många penningbidrag, till och med kontanta medel. Jag går ut ur butiken illröd i ansiktet.
Det kan inte vara lätt att vara tomte.
GOD JUL på Jesu eget modersmål:
Edo d’Mauludo d’Moran brikho!
(Översatt: Må Herrens födelse bringa en God Jul till er alla!)
