Det sa författaren Bo Carpelan, 79, när han mottog Finlandiapriset av riksdagens talman Paavo Lipponen.
I den prisbelönta romanen Berg återkommer huvudpersonen Mattias till sin gamla barndomsgård 55 år senare.
Personerna är fiktiva, men huset är från mitt eget förflutna, säger Bo Carpelan.
Första gången han fick Finlandiapriset var 1993 med romanen Urwind. Då hade han varit nominerad flera gånger. Nu fick han priset för andra gången.
Jag har valt den bästa litteraturen utgående får min egen litteratursyn. Framför allt handlar det om den språk- och uttrycksrikedom som litteraturen rymmer, sade Lipponen i sitt tal vid Gamla Studenthuset.
Carpelan lyckades därmed med en historisk bedrift: ingen annan har tidigare vunnit Finlandiapriset två gånger.
Nästa år fyller Bo Carpelan åttio år. Det tar allt längre tid för honom att skriva sina romaner.
Berg tog fem år av mina krafter.
Men tredje gången gillt tror han inte att det blir i Finlandiasammanhang.
En nittioårig gaggig gubbe som tar emot priset? Nej tack.
När finlandssvenska Hufvudstadsbladet intervjuar Bo Carpelan är det ännu en timme kvar till prisutdelningen. Något tal har han inte förberett.
Nej, det är många år sedan jag skrev ett ordentligt tal. Det får bli improviserat.
Carpelan planerade aldrig att bli författare.
För mig var det självklart att jag ville jobba med böcker. Som barn sprang jag ständigt vid Richardsgatans bibliotek. Och så småningom, 1946, fick jag in min fot där. Det var alltid viktigt för mig med ett vanligt 9-4-jobb. Att träffa människor, sitta på sammanträden, ibland tråkiga sådana, att ha en massa bra arbetskolleger. Jag sade upp mig först 1980 då jag fick konstnärsprofessur.
De tidiga verken skrevs på kvällar och mornar, ibland på jobbet innan telefonerna började ringa. Romanen Axel år 1986 tog femton år och skrevs ursprungligen på bibliotekskort, sedan i vaxdukshäfte, innan den knackades ner på skrivmaskin.
I dag har Bo Carpelan inte samma takt. Titlarna sprutar inte ut som tidigare.
Det går naturligtvis långsammare. Till exempel Berg har tagit fem år av mina krafter. Och romangestalterna vandrar fortfarande omkring i mitt huvud. Det viktigaste är ju att läsa mycket. Jag läser varje dag.
Senast Carpelan vann Finlandiapriset, 1993, valde han att återvända till sitt så kallade ”hemland”, lyriken. Kommer han att göra det nu också?
Jo det kommer jag att göra. Utan vidare.
Finlandiavinnande romanen Berg är en fiktiv berättelse som tar avstamp i ett barndomshus där Carpelan själv vistades på 30-talet. Själva gården har funnits på samma ställe i Odensaari nära Nådendal sedan 1400-talet.
Carpelan är en gammal adelssläkt, men samtidigt är det mycket torftighet och dålig ekonomi i författarens verk.
Jag kommer från en mycket gammal släkt som fick sitt adelsbrev på 1400-talet vid Åbo Domkyrka. Men jag har aldrig fäst mig mycket vid detta. Min barndom var vad man skulle kalla borgerlig, ofta överskuggad av ekonomiska problem. Min pappa var kemisk ingenjör som blev banktjänsteman. 1931 slutade min mamma jobba helt och pappa fick försörja hela familjen. Sen blev det bättre när jag kunde få jobb. Kriget strök också bort det mesta av lån och så.
Han började skriva på 40-talet, en tid som präglades av brytningar inom poesin. Det fanns en viss osäkerhet om var man skulle placera hans dikter. Var han centrallyriker?
40-talet var präglat av rikssvensk lyrik som aldrig var särskilt viktig för mig. En elak kritiker kallade mig för sommarstugepoet och det var en benämning som jag egentligen gillade. Jag trivdes vid sommarstugan.
Själv anser han att han hittade sin röst först på sextiotalet.
Så småningom gick det mot en enklare och klarare stil. Den första gången jag riktigt lyckades var med Den svala dagen 1961. Det tog alltså 14 år innan jag hittade mitt språk. När jag skriver prosa är det också poetiskt. Jag har svårt att skriva typisk realistisk epik eller något sådant.
Det är Lipponen som ger dig priset. Tror du att politiker i allmänhet är läsande människor?
Det är ju härligt om det finns sådana osannolika figurer. Litteraturen har oändligt mycket att ge när det gäller människan. Både ren fakta och rent emotionellt.
Du har alldeles tydligt en bibliotekarie i ryggmärgen.
Alltid.
Källa:
