Mikko Viitala är andra generationens sverigefinländare, född av finska föräldrar i Sverige och uppvuxen i Järfälla, norr om Stockholm. Han är en helt tvåspråkig småbarnsförälder och älvsjöbo som efterfrågar det som lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk ger hans barn: rätt till modersmålsstöd och rätt till finskspråkig förskola.

 Mikko Viitala är tidigare journalist på Sveriges Television och Sveriges Radio (på båda språken!) och en stark aktör på det sverigefinska området (det finns ca 450.000 människor med finländsk bakgrund i Sverige, landets största minoritet). Han har agerat kraftfullt för finskspråkiga äldres numera lagliga rätt att få vård och omsorg på sitt modersmål och är drivkraften bakom sajten IntresseFinns

Finska för vissa men inte andra?

Miljöpartiets förra språkrör Maria Wetterstrand har vid ett flertal tillfällen uttalat sig om finska språkets ställning i Sverige. Om hur myndigheterna medvetet försökt sudda ut språket, hur kommuner gett föräldrar råd att inte lära sina barn sitt eget modersmål (med argumentet att man då inte lär sig svenska ordentligt) och hur finskan fortfarande i mångt och mycket ses som en belastning istället för som en resurs i det svenska samhället. Engagemanget och uttalandena är värdefulla och uppskattas av oss sverigefinländare. Det behövs fler som lyfter frågan om modersmålets betydelse och den största nationella minoritetens rättigheter. Men hur ser det då ut i verkligheten? För oss vanliga småbarnsföräldrar som vill föra finska språket vidare till våra barn?

För inte så länge sedan berättade Maria Wetterstrand för mig hur hon och maken Ville Niinistö – numera riksdagsledamot och miljöminister i Finland – lyckades ordna modersmålsstöd på finska till sin son i förskolan, när familjen fortfarande bodde i Älvsjö. Som älvsjöbo skulle jag gärna vilja veta mer om hur hon lyckades med den bedriften. För oss andra småbarnsföräldrar som bor kvar i stadsdelen verkar det vara en omöjlighet.

Första gången jag ställde frågan till verksamhetsansvariga tjänstemän i stadsdelen var för två år sedan. Då fick jag till svar att det absolut inte var möjligt med något modersmålsstöd innan barnet fyllt fyra år (var denna bestämmelse härstammar från kan den enträgne försöka luska ut). När jag informerade de ansvariga om det finska språkets särställning som det största nationella minoritetsspråket och de lagstadgade skyldigheter som följer med det, blev svaret ett yrvaket ”det låter väldigt märkligt, jag hade förstått om det gäller engelska, men finska, det kan inte stämma?”. De ansvariga tjänstemännen hade alltså aldrig hört talas om det märkliga påfundet ”Lagen om nationella minoriteter”.

Andra gången jag ställde frågan – för några månader sedan, då min son fyllde fyra år – lät stadsdelen meddela att man nu lagt ner modersmålsstödet i förskolan helt. ”För att det inte ger så mycket till barnen”. Och så har det fortsatt. Idag bemödar sig stadsdelen inte ens om att svara på samtal eller mail i frågan. Hur lämpligt, eller lagenligt, är det att ansvariga tjänstemän inte svarar på frågor från medborgare? Detta samtidigt som skolborgarrådet i Stockholms stad, Lotta Edholm, meddelar att fler finskspråkiga förskolor ska etableras i Stockholm, framförallt i söderort där efterfrågan är som störst. Lyssna på SR P4:s inslag om det hela. Skolborgarrådet ”förutsätter nu att stadsdelsnämnderna bygger ut den finskspråkiga förskoleverksamheten så att behoven täcks”.

Wake up call, Älvsjö? Eller är det som vanligt att de vackra orden från toppen följs upp med en kompakt tystnad från verkligheten när det väl handlar om att skrida till handling? Eller är det så att man måste vara en känd, svensk toppolitiker för att någon ska lyfta luren?

Till slut:
Här det mail som jag skickade vecka 3 till Göran Sjödin, ansvarig för verksamhetsområdet Barn och ungdom i Älvsjö samt till stadsdelsnämndens ordförande Karl Bern, fp. Svar inväntas.

”Bäste Göran!

Försökte nå dig nyss per telefon utan att lyckas. Lämnade ett meddelande och har bett dig ringa upp mig, vilket jag även gjort tidigare, utan att få någon återkoppling.

Det gäller tillgången till finskspråkig förskoleverksamhet i Älvsjö. Vi är ett gäng föräldrar med barn i stadsdelen och närliggande områden som undrar över hur Älvsjö tillgodoser den finskspråkiga nationella minoritetens behov på området? Jag har en son, 4 år (idag Skogsgläntans förskola) och dotter, 1 år som jag är mån om att stadsdelen ordnar lagenlig verksamhet på finska till. Lagen om nationella minoriteter, SFS 2009: 724 Lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk, 17 § säger att:

När en kommun i ett förvaltningsområde erbjuder plats i förskoleverksamhet enligt 2a kap. 1 och 7 §§ skollagen (1985:1100), ska kommunen erbjuda barn vars vårdnadshavare begär det plats i förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamhet bedrivs på finska, meänkieli respektive samiska.

Vi har tidigare varit i kontakt med skolborgarrådet Lotta Edholm, som så sent som i veckan gick ut med besked om att hon gett Utbildningsförvaltningen i uppdrag att verka för att fler finskspråkiga verksamheter etableras, framförallt i söderort. Vidare säger hon att hon ”förutsätter att stadsdelsnämnderna bygger ut den finskspråkiga förskoleverksamheten så att behoven täcks”. Läs hennes egna ord här.

Nu vill jag, och många med mig, veta:

1. Vad stadsdelen gör för att se till att finskspråkig verksamhet blir verklighet i Älvsjö?
2. Hur ni ser till att ordna ändamålsenligt stöd (exempelvis modersmålsstöd) på finska till dess att sådan verksamhet etablerats?

Jag påminner även om att du som ansvarig tjänsteman enligt lag är skyldig att svara på frågor från medborgare.

Vänligen,
Mikko Viitala, pappa till Elias och Linnea i Älvsjö

.