En bloggläsare skriver i sitt mejl till mig att det vore bra att presentera bandade samtal med miggor :
Jag vill bara tacka dig för det stora jobb du lägger ner för att få fram sanningar om migrationens brister. Jag hoppas du en dag får möjlighet att ta del av sådana samtal bandade, vilket skulle få betydligt större effekt.
Jag vet, att det kan ge problem med igenkännande av dina källor, men det borde kunna ordnas med att ”bipa” bort namn och eventuellt genom röstförvrängning.
Jag har svårt att föreställa mig att något svenskt etermedium skulle vara intresserat av den här sidan av asylområdet. Ingen har någonsin hört av sig med anledning av de ofta ganska upprörande berättelser som miggor har fört fram här på bloggen… Dessutom är jag ytterst osäker på om miggorna skulle ställa upp på bandade intervjuer/samtal. Så man får hålla till godo med det som ett antal miggor (som jag förstås vet vilka de är) förmedlar skriftligt.
Det här är en av få kanaler (kanske den enda?) miggorna har för att nå ut till en lite bredare allmänhet eftersom de vet att de kan lita på att jag inte röjer deras identitet. De är mycket rädda för att använda sig av sin lagstadgade och av så många hyllade svenska åsikts- och yttrandefrihet, och de har också anledning att vara rädda, det finns det bevis för. De är frustrerade, arga – ibland riktig, riktigt arga – över vad de anser vara en felaktig, dålig och okunnig ledning och styrning på deras arbetsplats Migrationsverket. Här kan de föra fram en del av sin kritik och berätta om hur det går till inom verket och vid asylintervjuer (OBS! De röjer aldrig sina klienter!). Andra parter, som berättar andra historier, kommer ju ständigt till tals i andra medier.
Det handlar om balans, och balans är något som inte alls finns i rapporteringen från asylområdet i Sverige. Också journalister jag pratat med bekräftar att de är rädda att det ska vara karriärsmässigt självmord att ta upp de aspekter som de anställda vid Migrationsverket berättar om, eftersom det är så totalt icke-accepterat att det inte spelar någon roll hur sant det är; det ska ändå inte berättas om.
För mig är det helt obegripligt att svenska journalister inte rapporterar mer allsidigt och sanningsenligt. En del säger att de tycker att det är obehagligt att få höra de vanliga invektiven och att de är oroliga för att de ska bli förbigångna eller ”bestraffade” på något sätt när de agerar enligt journalistikens egna principer om just objektivitet och allsidighet. Märkligt. Mycket märkligt.
Här på bloggen finns berättelser både av och om asylsökande och berättelser från dem som aldrig någonsin hörs i ”gammelmedierna” = miggorna. Det mesta – inte allt, men det mesta – belyser ett samhällsområde som är bortom all kontroll och där felaktigheter begås på löpande band – åt både det ena och det andra hållet. Den största skulden (någon måste ju vara skyldig när så mycket blir fel) ligger på Sverige och de svenska myndigheterna, inte på de enskilda individer som fått information i hemländerna om att ”man kan åka till Sverige och få ett bra liv där” och instruerats att kasta sina id-handlingar och presentera en inlärd historia. Vilket givetvis inte alla gör, måste jag tillägga, så att inte de som läser min text tror att jag påstår att så är fallet. Men en majoritet gör så, enligt dem som kommer i kontakt med de asylsökande, nämligen miggorna. Och här är det Sveriges skyldighet att agera enligt de lagar som stiftats i detta land och avvisa dem som inte har asyl- eller andra skäl att beviljas uppehållstillstånd. Men också bevilja uppehållstillstånd åt dem som enligt lagen har rätt till det. Om de kan visa vilka de är och styrka sin historia, förstås, annars föreligger inte laglig grund att bevilja i princip livslångt uppehållstillstånd. Så enkelt och så svårt är det. För Sverige är det för svårt.
Bandade samtal med miggor lär vi få vänta på. De enda som kanske – kanske, men inte säkert – skulle kunna tänkas ställa upp på det är miggor som hoppat av. Men inte heller det är säkert, de vill ofta lägga allt det där bakom sig och har börjat nya liv med vanliga arbeten och vill inte längre bli förknippade med asyleriet. Så de berättelser där miggorna delar med sig av sina upplevelser och ger oss inside information – och som det i en demokrati är viktigt att ta del av – kommer nog också i fortsättningen att vara skriftliga.