r vinjetten ”Be my guest” skriver idag journalisten Nuri Kino (12020 träffar på Google).Det finns flyktingförläggningar i så gott som varje land numera. Vissa har el, tak, toalett, bord, stolar och till och med fyllda kylskåp. Andra är tält. En del barn saknar alltså riktigt tak över huvudet, mat på bordet, tv och andra moderniteter.
En del barn leker, skojar och busar. De har inte tappat gnistan. Har kvar glimten i ögat. Andra barn ger upp. De blir apatiska. Det här känner vi alla till. Vi finner det inte konstigt längre. Men vi träter om orsaken, utreder och skyller på det ena eller andra.
Själv har jag träffat alla de flyktingbarn jag nämner och kan inte tillföra debatten annat än att fråga: Är det konstigt att man blir apatisk i ett land där konflikträdsla har blivit en inbiten del av kulturen? Där solidaritet numera måste slås upp i ordböcker. I ett land där journalister efter en fruktansvärd katastrof, efter tsunamin, ställer frågor som: ”Varför hjälper ni främmande människor? Vi svenskar förstår inte, vi finner det intressant?
”Det här är något som bara förekommer i Sverige och det är förbryllande…” är Barbro Holmbergs mantra som hon inte har belägg för, tvärtom enligt forskare och läkare världen över. Själv säger jag att det inte skulle förvåna mig om det bara finns i Sverige. ”Humanitär katastrof att ge dem uppehållstillstånd för då blir fler barn sjuka” är ett annat mantra hon har, alltså tror hon att de fejkar, men är för feg för att säga vad hon egentligen tror och tycker.
Detta tål att upprepas: i ett samhälle som är byggt på konflikträdsla, där inte ens statsråden säger vad de egentligen tycker och tror är det inte konstigt att barn blir apatiska. Det konstiga är att inte fler blir det.
Ge dessa barn livet tillbaka. Börja våga säga vad du tycker och förebygg den verkliga humanitära katastrofen! Tycker jag borde vara nya mantra. Återinför det samhälle där det inte var konstigt att man hjälpte främmande människor. Ett samhälle där solidaritet råder! I en sådan miljö kommer barn som bor i hus att busa, leka och skratta lika mycket, kanske till och med mer än de som bor i tält.