Det är ofta svårt att få människor (svenskar) att förstå att dess grannland Finland inte är särskilt likt Sverige – annat än på ytan. Visserligen har skillnader ibland diskuterats t.ex. i samband med företagsfusioner och man har då insett att det är om inte avgrunder så i alla fall en mycket stort dike mellan hur företagsklimat och ledarskap ser ut i de båda länderna. Men svenskar i gemen, som inte känner särskilt många finländare och inte har någon större kunskap eller någon egen relation till Finland och dess folk, har ingen aning om hur stora de kulturella skillnaderna faktiskt är.
Idag beskriver Anders Hellberg i Dagens Nyheter en del av de mycket stora skillnaden i en artikel i Dagens Nyheter. Hade fler autopilotstyrda svenska journalister som går på i ullstrumporna och rapporterar och analyserar det som hänt i Jokela, Tusby vetat lite mer om sitt grannland så hade de inte ställt sina svenskmallade frågor lika automatiskt som de nu gjort. Så här skriver Anders Hellberg bland annat:
Det är skillnad på finländsk sorg och svensk sorg. Den finländska nationen har i svåra stunder en förmåga att samla sig kring flagga och president som saknar motsvarighet i Sverige.
Trots att det i festtal brukar understrykas hur nära de två broderfolken står varandra, kan en tillrest rikssvensk snabbt se de stora olikheterna, särskilt när nationen sätts under press.
När jag i torsdags eftermiddag körde in i Helsingfors från det lilla samhället Jokela en bit norr om stan, var den finländska huvudstaden draperad i flaggor på halv stång. Inte bara på officiella byggnader som i Sverige i motsvarande läge, utan överallt. I stort sett varje hus hade det blåa korset på husfasaden.
Flaggorna var naturligtvis satta för att hedra de omkomna i tragedin i Jokela. Men utan att brista i respekt får jag också intrycket av att nationen också sörjer i ett större perspektiv – man minns sin dramatiska historia och sluter sig samman.
Anders Hellberg har helt rätt. Dessutom är det ett faktum att Sverige inte längre är "ett land, ett folk" – medan Finland är det. Det är också en förklaring. Sverige har heller ingen dramatisk (när)historia att minnas och förhålla sig till – det har Finland. Länderna är inte på något sätt lika varandra, annat än som sagt: på ytan. Den 6 december i år firar Finland sin nationaldag – självständighetsdag – lite extra eftersom det är 90 år sedan landet blev fritt. Sverige har ingen självständighetsdag. Anders Hellberg skriver vidare:
Skillnaden i hur man hanterar nationell sorg blev kanske allra tydligast under Estonia-katastrofen. i Åbo på Finlands sydvästkust där de flesta offren fördes i land, hölls en spontan gudstjänst i mörker och regn bland räddningspersonal, myndighetsersoner och journalister. Ingen som var med glömmer det. På finska Utö långt ute i havet stod en stram, beväpnad vaktpost utanför det bårhus där ytterligare omkomna förvarades.
När de svenska offren skulle föras hem användes nödtorftigt draperade kylbilar. Ingen offciell mottagning eller hedersbevisning vid färjan i Stockholm, trots att det finländska befälet stod i stram givakt på bryggan.
Finlands sätt att hantera kriser behöver inte nödvändigtvis vara bättre än det rikssvenska. Det jämlika Sverige har måhända andra sätt att minnas.
Jag är glad över att Anders Hellberg tog sig tid att beskriva dessa skillnader på ett så tydligt och lättbegripligt sätt. Eftersom Dagens Nyheter har massor av läsare så har han på det sättet bidragit till att belysa att det faktiskt finns stora skillnader mellan våra länder. Och hur man hanterar sorg är långt ifrån de enda skillnaderna. Det är viktigt för svenska autopilotjournalister att få dessa insikter, kanske kan de lära sig att vara lite mer lyhörda nästa gång de rapporterar från eller om broderfolket i grannlandet.
Läs hela Anders Hellbergs artikel med rubriken Finländarna hedrar sina döda gemensamt.