Redan själva namnet – Integrationsverket – talar ju om att det inte kunde funka, inte bli meningsfullt. Därmed givetvis inte sagt att allt man gjort där under nio år skulle ha varit helt meningslöst, säkert har någon/några gjort sådant som fått faktisk, praktisk och konkret betydelse också, men mest har det ju varit ett "pappers- och byråkrativerk". Att ett verk – en myndighet – skulle kunna bidra till faktisk integration var dumt tänkt från början. Och att fixa introduktionsplatser för asylsökande med uppehållstillstånd hade mycket väl från början kunnat organiseras så, som det görs nu: via Migrationsverket och länsstyrelserna.
Samira Herdo-Gharib
Foto: Merit Wager
En del av de enorma summor som genom åren lades på Integrationsverket (budget 2006: 89 miljoner kronor) kunde ha använts till annat. 20.000 futtiga kronor i månaden kunde t.ex. ha getts – och borde ges – till Samira i Södertälje, en eldsjäl som ensam och nästan helt utan pengar säkert bidragit till betydligt mer "integration" eller i varje fall förståelse och kunskap om Sverige för nyanlända asylsökande och sådana som fått uppehållstillstånd än många välskrivna Integrationsverksrapporter. Läs min kolumn i Svenska Dagbladet den 25 juni där jag i mycket korta drag berättar om Samira samt läs här om den 20 juni då vi tillbringade en heldag i just "Mesopotälje".
Integration sker mellan människor i verkligheten, utanför myndigheters väggar och LÅNGSAMT! Några generationer tar det, så är det bara. Men det ska man helst inte säga, trots att det är sanningen. Och att det tar ännu längre tid när man har diametralt olika traditioner och sätt att se på och tolka världen o.s.v., det tycks vara helt omöjligt för "goda svenskar" som prompt ska hålla på och "integrera" människor att förstå. Konstigt nog.
Man ska inte inrätta konstlade verk och lägga enorma summor på mer eller mindre meningslösa utredningar och rapporter som ändå mest blir till hyllvärmare hos andra myndigheter och verk. Det är bättre att lägga pengar – inga enorma summor! – på verksamheter som Samiras, där pengarna inte går till papper och rapporter utan till sådant som för människor samman: en enkel lokal och möjlighet att göra saker tillsammans. Och man måste inse att integration (från båda sidor) tar tid.