Läs mer om vietnameserna under Vietnamesen i vänsterspalten!
Thanh, Maud Olofsson och Fredrick Federley sommaren 2006
Tidningen Dagen skriver idag den 8 juni (igen, förra gången var 2005, om jag minns rätt) under rubrikerna Migrationsverket: Det finns inga hinder för avvisning och Vi vet precis vem du är och du kommer aldrig tillbaka till Vietnam om det öde som drabbat våra vietnamesiska klienter. Det handlar främst om Thanh, men samma sak gäller också Hoa. De har nu varit här i snart fyra respetive fem år. Läs om polisens ilska mot Thanh för att han inte (OBS! för att han inte!) ljög för sin ambassad för flera år sedan och sa att han var turist i Sverige sedan år 2002 (!!) och att han tappat sina pass. Eller sökte pass i falskt namn. Läs om hur polisen – och Migrationsverket (MIG) – menar att Thanh själv är skyldig till att Vietnam inte tar emot honom för att han talat om att han sökt asyl här. Läs om hur Thanh satt inlåst på Migrationsverkets förvar, frihetsberövad, i åtta månader. Förutom hans lidande åsamkade myndigheterna också skattebetalarna en barock kostnad om minst 720.000 kronor (lågt räknat) för inlåsningen, troligen betydligt mer. Och läs om anmälan till JK gällande de spionblanketter som Thanh och Hoa av svenska mydigheter tvingats fylla i och som svenska myndigheter sedan lämnat över till ambassaden för Den socialista republiken Vietnam – frihet, självständighet, lycka! Läs också om hur vietnameserna gick med i Centerpartiet och träffade Maud Olofsson. Och läs Thanhs egen text under Be my guest på den här bloggen.
Hoa, Merit, Thanh utanför Vietnams ambassad 15 mars 2006
Thanh och Merit utanför Vietnams ambassad den 9 oktober 2007
Förra gången jag i egenskap av deras ombud följde med vietnameserna till deras ambassad var i mars 2006. Innan dess hade Thanh varit där två gånger: en gång med polisen och en gång med folk från MIG. Sammanlagt fyra gånger, alltså. Tisdagen den 29 maj 2007 var det dags för det fjärde besöket. Hur många gånger kan man kräva att en asylsökande ska besöka sin ambassad för att försöka avvisa sig själv? Räcker fyra besök plus otaliga telefonsamtal under nära fem år? Om det ändå inte går att komma någonvart, är det då inte dags att använda sig av paragrafen i utlänningslagen som talar om ”verkställighetshinder” och anger att om det finns dylika så ska den asylsökande beviljas uppehållstillstånd? Inte enligt MIG…
Reportern från tidningen Dagen, Martin Karlsson, och jag följde alltså med Thanh till ambassaden den 29 maj. Vi släpptes in i den lilla, torftiga grindstugan till vänster innan för järnstaketet, precis som förra gången för drygt ett år sedan. Efter en kort väntan uppenbarade sig andresekreteraren Bach Ngoc Dau och Thanh framförde sitt ärende. På engelska. Att han vill ansöka om pass för att återvända till Vietnam eftersom Sverige inte beviljar honom uppehållstillstånd. Att han har försökt otaliga gånger redan, men aldrig kommit någonvart och att han nu verkligen måste få ett pass. Vad andre sekreteraren sa och vad som hände kan man läsa om i den ena av de artiklar i Dagens som länkas till ovan, och att han visade en sida mot oss på engelska och en annan mot Thanh, på vietnamesiska. Några passansökningsblanketter fick Thanh inte utan diplomaten hänvisade honom till en anställd på MIG, David Engstrand. Som, när han kontaktades av reportern från Dagen, inte kände till fallet trots att det snurrat runt på Migrationsverket, hos Polisen och hos UD i flera år… Det är som sagt rena rama snurren och man kan inte säga annat än att Thanh (och Hoa) befinner sig i Kafka-land.
När de två vietnameserna av den förre överdirektören vid Migrationsverket, Lars-Gunnar Lundh, beviljades tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) i sex månader i början av november 2006, var det meningen att – vilket Lundh också berättar i artikeln i Dagen – om det inte gick att arrangera hemresor under halvåret fram till den 2 maj 2007 så skulle de beviljas permanenta uppehållstillstånd (PUT) p.g.a. verkställighetshinder. Men Lundh slutade på verket för några månader sedan och Gunnar Fröberg, Cecilia Viberg, Peter Mokvist och Henrik Winman på verket som alla mycket väl sedan mycket lång tid kände till läget för dessa vietnameser, struntade i detta och valde, tvärtemot vad överdirektören sagt, att återigen avslå begäran om uppehållstillstånd trots att det bevisligen inte gått att avvisa Thanh och Hoa! Samtidigt ställde MIG också de två vietnameserna rätts- och medellösa på gatan, utan giltiga LMA-kort (Migrationsverkets ”id-handling”), utan bostad, utan pengar och utan kontakt med någon inom verket.
MIG struntar i vad som händer dessa människor. Thanh har fått tre seriösa jobberbjudanden, varav ett gäller en fast anställning. Men han kommer i stället att tvingas bli kriminell p.g.a. verkets agerande – hur ska han annars försörja sig? Överdirektörens besked i november 2006 om att då det inte har gått att avvisa dessa två asylsökande från Vietnam under så många år och trots så många försök, så ska de beviljas PUT, borde ha gällt trots att han slutade. Som ombud har jag försökt få handläggare, beslutsfattare, rättschef att förstå detta, men ingen har brytt sig om det… Så här säger förre överdirektören till tidningen Dagen:
Som jag minns det där så var tanken att han skulle få permanent uppehållstillstånd när det tillfälliga löpte ut förutsatt att det fortfarande inte gått att ordna någon passhandling.
Vem tar nu ansvar för Thanh och Hoa? Hur många gånger ska jag som ombud tvingas skriva nya inlagor till verket – ett tidsödande och krävande gratisarbete som inte resulterar i något? MIG borde, som jag ser det, ompröva sitt senaste beslut – kanske under överinseende av den nye generaldirektören – ändra det och bevilja vietnameserna PUT så att de kan börja arbeta och försörja sig. Det ska inte behöva skrivas fler inlagor, verket ska ta ansvar för sina egna tillkortakommanden. Alternativet är att verket, som påstår att det inte finns verkställighetshinder, ser till att Thanh och Hoa reser härifrån nu!
Mer finns att berätta, bland annat exakt vad andresekreteraren sa vid de två telefonsamtal som Thanh gjorde till honom efter besöket den 29 maj. MIG vet redan vilka besked Thanh (och Hoa) har fått därifrån genom åren, men har valt att strunta i det. Nu finns samtalen nedtecknade ord för ord och om allt publiceras är det verkets fel om det blir diplomatiska förvecklingar mellan ambassaden och UD.