Jag ska säga som det är: jag satt inte klistrad vid tv:n i tre, fyra timmar för att se schlagertävlingen. Men jag tittade då och då, bland annat när den serbiska låten framfördes. Det var en mäktig och musikalisk skapelse framförd av en liten kvinna som var så långt från plastiga ideal som det bara går att komma. Kanske – troligen – var det "rätt låt som vann". En bra låt var det i alla fall. Och även om det inte var det i allas tycke så stannar allt upp och världen upphör inte att existera för det. Men tyckte tydligen den otroligt upphaussade och mer än lovligt manierade svenske deltagaren och frontfiguren i bandet The Ark, Ola Salo. Citat ur Aftonbladet:

Ola Salo var arg efter fiaskot i Eurovision och kallade evenemanget för "en gammal dyngtävling". När de ska lämna arenan står Salo och gestikulerar åt pressuppbådet ? till slut tvingas hans presskvinna Sandra Nordin gripa in. "Nu räcker det Ola", sa hon till den besvikna schlagerstjärnan.

Den här utstuderat och ocharmigt hypermanierade unge mannen kunde inte ta sitt nederlag som en man. Han kunde inte gratulera segraren utan gick till attack mot schlager-EM och vräkte dessutom ur sig:

"Vi är världens bästa band oavsett den här dyngtävlingen."

Något så lågt och dåligt som de här killarnas – för det var inte bara frontfiguren som gnällde – finns nog bara i det bortskämda Sverige där man tycker och tror sig ha "rätt" till allt – t..o.m. att vinna en schlagertävling!

Slutord: den här mannen, Ola Salo, har haussats upp så otroligt att han kommit att själv verkligen tro att han är alltings medelpunkt och att det är något fel om inte alla i Sverige, i Europa (under omröstningen) och förmodligen i hela världen, tycker det. Det är på intet sätt klädsamt att bete sig som han gör och man får hoppas att han på något sätt kan landa på jorden igen. Och att han får krishjälp nu, när han inte ens kom bland de 10 eller 15 bästa i en tävling som större delen av jordens befolkning inte ens har en aning existerar för att de kämpar mot fattigdom, svält och krig.

Läs förresten gärna inlägget nedan och tänk på hur de två unga männen i Salos ålder, som jag berättar om, har levt och haft det i snart fyra respektive fem år…