Historiska vingslag

Hade du varit finlandssvensk som levde då, så hade du förmodligen, denna söndag för exakt etthundra år sedan, till frukosten läst dagens ”Husis” och då också denna text om något som skrivits i tidningen Ilkka* (som fortfarande ges ut, idag som Ilkka-Pohjalainen) fångat ditt intresse. Det är en text som sannolikt gjorde att mina då levande släktingar och deras vänner och bekanta nästan satte morgonkaffet i vrångstrupen när de läste den, och som lika sannolikt satte i gång en hel del animerade samtal kring frukostborden.

Det är intressant att kunna sitta vid sitt eget frukostbord (en kopp ☕️) idag, lördagen den 4 februari 2023, och läsa den här texten och tänka på hur det kunde ha gått, hur annorlunda allt kunde ha blivit i mitt land, Finland, och att ha facit på hur det blev. Hittills.

Kort ur texten:

(Tidningen) Ilkka* erinrar sedan om att Finland under århundraden utgjort en förtur för Sverige (gammal stavning, min anm.), men en svensk man uppgav för hundra år sedan vårt starkaste fäste åt ryssarna och en annan svensk man ledde våra trupper på skamlig flykt. Sedan lämnade Sverige Finland åt sig självt.
———-
Och då vi nu behöva stöd mot öster, vägrades detta, men i stället framfördes kravet, att vi skulle uppgiva vår rätt till egen finsk bildning och på allt sätt stöda det svenska språkets ställning i detta land. En svensk kultur, som yttrar sig på detta sätt, ”är för oss främmande och till och med farlig”. Strävandet bör därför hos oss – låter slutklämmen – oavlåtligt riktas på detta enda: skapandet av ett finskt Finland, demokratiens genomdrivande också i  våra språkförhållanden samt dessas bringande i naturliga gängor.

Svenskhatet i denna agrarorganets utgjutelse är så starkt, att sanningen på flera punkter i framställningen får betänkligt sitta emellan.

 

*Ilkka grundades 1906 av Santeri Alkio och anhängare till honom. Till en början var tidningen en icke partibunden tidning för lantbefolkningen. Snart blev den en agrar partitidning och organ för Agrarförbundet. Alkio fungerade som dess ideolog och chefredaktör till 1926.

Här kan man läsa hela texten, som alltså publicerades i Hufvudstadsbladet för idag etthundra år sedan. Klicka på textbilden för att se den i läsbart format.