Läs- och begrundansvärda texter i några andra medier

Här är utdrag ur och länkar till fem helt olika texter i helt olika ämnen men med det gemensamt att de bör läsas och begrundas ordentligt. De är viktiga, de berättar om hur läget idag ser ut i det förr – för inte så länge sedan – så välordnade, välfungerande och trygga landet Sverige.

Genom att ta del av dessa och givetvis också många andra artiklar, reportage, krönikor, ledartexter och debattartiklar och verkligen ta in det som skrivs och beskrivs, får vi kunskap och kan själva bilda oss en uppfattning om hur det ser ut i det allt svajigare, osäkra, otydliga, opålitliga land som idag är Sverige. (Jag skrev lite om svajigheten i en tidigare text här på sajten: Det är rätt mycket som “svajar” i det svenska samhället numera).

Var och en kan fundera över vad – om något – som han eller hon själv möjligen skulle kunna bidra med för att försöka få tillbaka åtminstone en del av det som svenskar i generationer arbetade hårt för att skapa: ett tryggt och fritt land för deras efterkommande att leva i. I det – som ingår i vad folket kan göra – ligger också att ställa krav på dem som har den politiska och den lagstiftande makten eftersom dessa människors uppgift är att se till Sveriges och dess folks bästa i varje beslut de fattar. De är inte höga chefer på ett stort företag utan just folkets representanter i riksdag och regering.

Klicka på textrutan för att läsa hela Henrik Sjögrens text om du är prenumerant.

Ur texten:

Staten betalar årligen ut bortåt två miljarder kronor till studieförbundens folkbildningsverksamhet. I en rapport från Riksrevisionen framkommer nu stora brister i alla led vad gäller kontroll och uppföljning.

I närmare hälften, 44 procent, av 370 granskade akter har pengar gått till verksamhet utan att det kunnat fastställas om det över huvud taget funnits någon kostnad, då det saknats kvitton eller andra betalbevis. Och i många ärenden har föreningarna använt pengarna till privat konsumtion.
—————–
Vissa föreningar är bara tillgängliga för medlemmar i somaliska klaner, där det aldrig talas svenska. Ingen betalar medlemsavgift. Jag har själv besökt föreningar där det inte finns annat än somaliska äldre män som diskuterar politik i hemlandet. Kvinnor får inte tillträde till samtalen, säger källan.

Vederbörande berättar också hur föreningarna i området fuskar för att få in så mycket pengar som möjligt.
– Jag besökte en så kallad föreningslokal. Det var en tvårumslägenhet i det utsatta området. De hade rapporterat att de arrangerade 14 studiecirklar i veckan. Men jag gjorde bedömningen att det vore fysiskt omöjligt att kunna genomföra fler än fyra i veckan
—————
–
Vi har en förening här som tidigare fick pengar från studieförbundet Ibn Rushd. Föreningen är en förlängd arm till Al-Islah, som är Somalias gren av muslimska brödraskapet. När Ibn Rushd efter omfattande kritik slutade fördela bidrag till föreningen vände den sig till ett stort väletablerat svenskt studieförbund, och nu strömmar det pengar från det rakt in till somalisk extremismverksamhet.

Klicka på textrutan för att läsa Linda Jernecks text.

Ur texten:

Oskickliga, rentav farliga läkare kan fortsätta att jobba trots att IVO-anmälningarna hopar sig. Sjuksköterskor som fått sparken för att de försett sig med narkotikaklassade preparat ur medicinskåpen valsar snart vidare till nästa tjänst. Och undersköterskor som stulit från de äldre de besökt i hemtjänsten har även de snabbt kunnat hitta nya jobb. Det visar flera granskningar i både Expressen och SVT – och den sammantagna bilden är skrämmande.
—————
Det är rent barockt att vårdgivare kan anställa en person som saknar utbildning – och dessutom använder ett falskt namn. Vilken fruktansvärd otrygghet för de äldre, som inte har en aning om vem det är de släppt in i sina hem.

Klicka på textrutan för att läsa Widar Anderssons text på Folkbladets sajt.

Ur texten:

Ardalan Shekarabis debutbok har titeln ”Korsvägar”. (Jag har ännu inte läst boken. Min plan var att köpa ett exemplar vid tillställningen. Men de tillgängliga böckerna tog snabbt slut. Så jag återkommer om själva boken. Och uppehåller mig istället vid rubriken.)

”Korsvägar” är nämligen en bra bild och en fin startpunkt för en diskussion om socialdemokratin här och nu. Att förlora regeringsmakten är naturligtvis alltid en hård smäll för Socialdemokraterna. Partiet har under det senaste seklet haft betydligt fler valdagskvällar som slutat med konstaterandet att ”vi sitter kvar” än liknande kvällar som ändat med avgångsbesked från partiledaren. Inom Socialdemokraterna finns naturligtvis ingen annan ambition för framtiden än att försöka upprätthålla en minst lika god balans mellan framgångar och förluster i kommande val.
—————
Vid en annan korsväg visar LO vägen. Byggnads ordförande Johan Lindholm och LO: s ordförande Susanna Gideonsson säger klart och tydligt att det nu är dags att lämna ”aldrig-linjen” visavi SD. LO behöver naturligtvis företräda sina medlemmars intressen gentemot en regering där SD är i underlaget och har ordförandeposten i Arbetsmarknadsutskottet. S bör följa sina grundare i LO vid korsvägen.

Klicka på textrutan för att läsa Maria Ludvigssons text på Svenska Dagbladets sajt.

Ur texten:

Som tidigare lektor i historia och läromedelsförfattare känner Hans Almgren den kunskapssyn som genomsyrar den svenska skolan. I sin debattartikel kritiserar han Skolverkets senaste förslag till kursplan i historia för gymnasiet.
I förslaget underordnas fakta och kunskaper google-förmåga och färdigheter. Det innebär att elever förväntas kunna resonera om händelser och skeenden som de inte fått lära sig något om. Att jämföra flydda tider med nutid är en svår uppgift i sig och direkt omöjlig om man inte har kunskap om själva dåtiden. Almgren förklarar vad Skolverket missar – det går inte att ”göra historiker av dem som ännu inte kan historia”.

Till sist en text som skrevs för ett år sedan, den 3 oktober 2021, som definitivt kan och bör läsas idag. Har det av folket skattefinansierade Public Service tagit till sig något av den tämligen skarpa kritiken av en del redaktioners arbetssätt som riktas i den här krönikan?

Klicka på textrutan för att läsa texten av Ludde Hellberg på Kvartals sajt.

Ur texten:

Under de sex månader jag tillbringade i Radiohuset hann jag samla på mig fler anekdoter som jag tycker sätter fingret på något som förtjänar att uppmärksammas.

Som när den profilerade reportern i ett avtackningstal till en äldre kollega inför hela Ekots redaktion och ledning oemotsagd kallade Sverigedemokraterna för ”ett brunt parti”, vilket exemplifierades med uppvisning av en chokladpuff från en påse Bridgeblandning.

Eller som när jag först kom till den så kallade livedesken och en annan vikarierande reporter förklarade att han brukade tillbringa större delen av arbetspassen med att plugga japanska, och stolt visade upp sin flera tusen sidor tjocka lärobok.

Hur är detta möjligt, undrar du kanske nu, hur kan Ekots livereportrar ha tid att plugga japanska på jobbet?

Jo, jag skulle snart bli varse att Ekots livereportrar har tid att göra ganska mycket annat än att jobba, eftersom de har ytterst begränsade arbetsuppgifter och det är ovanligt att Ekot sänder live mer än några gånger per vecka.
—————
Vad gör då livegruppen – och resten av nyhetsredaktionen för den delen – när nyhetsläget eskalerar? Jag fick ett tydligt exempel efter bara några veckor på Ekot.

Det var en stekhet försommardag och jag satt som reporter ute i ”navet”, där stora delar av det dagliga nyhetsarbetet på Ekot sker.

Plötsligt kom en pushnotis från en av kvällstidningarna om att en kraftig smäll brakat loss i närheten av Jimmie Åkesson, under ett av Sverigedemokraternas valmöten. Polisen misstänkte att det var en så kallad banger – en mycket kraftig smällare, som kan ha en sprängeffekt liknande en handgranats.

Den som arbetat på en kvällstidning vet att en dylik händelse föranleder höjd puls och aktivt nyhetsarbete. Det ska gå fort, det ska bli rätt och man ska ta reda på mer än konkurrenterna. Jag såg mig omkring efter dagredaktören, som leder arbetet på navet, och såg att denne tillsammans med i stort sett alla andra – producenter, chefer, reportrar och sändare – rörde sig bort mot en nära belägen soffgrupp.

”Vad gör vi, vem ringer polisen och vem ringer SD”, ropade jag.

Svaret kom från en av cheferna:

”Eh, alltså, ja, vi har ju köpt Mums-Mums. Det är fika nu”.

Uppmaning: Alla som behärskar flera språk än svenska gör klokt i att följa nyheter – också om Sverige – i utländska medier.