En migga berättar om det senaste som Migrationsverkets generaldirektör har beslutat om:
Jag läste på vårt intranät att verkets generaldirektör har bestämt att det ska upprättas en sorts kris- och stödlinje för de tjänstemän som fattar negativa beslut. Den ska vara till för att ge dem moraliskt stöd i deras arbete.
Vad är nu detta för något? Hur ska man tolka det? Det är väl lite som att säga till den lidande tjänstemannen att:
”Jag förstår hur du mår, det är inte rätt att utvisa någon, men tyvärr måste vi göra detta på grund av gällande lagstiftning.”
Det är ju helt befängt som jag ser det, eftersom myndighetsutövning handlar om att man ibland – eller ofta – måste fatta beslut som kan kännas betungande för den enskilde tjänstemannen. Men så har det ju alltid varit! Ska nu varje myndighet hädanefter ha kristelefonlinjer för sina medarbetare?
Vidare så signalerar en sådan kristelefon också att det är inkorrekta beslut som tas, men att man måste acceptera det.
Som jag ser det så är det någon form av desperation som börjar prägla Migrationsverkets ledning.
Kommentarer:
Det ska alltså inrättas ”en telefonsupport om arbetsmiljö knuten till migrationsdebatten”, ett slags kris- och stödlinje för att ge tjänstemän som fattar negativa beslut moraliskt stöd. Enligt generaldirektören har situationen om främst unga (och inte så unga) asylsökande från Afghanistan satt ytterligare fokus på frågor om vilka som ska få uppehållstillstånd och på vilka grunder. Trots att det finns en utlänningslag… Och då menar han att:
Det kan vara jobbigt för medarbetare att fatta tuffa beslut utifrån rådande debatt.
Och att
De kan få känslor av skuld och skam vilket är psykiskt påfrestande.
Visst kan myndighetsutövning kännas tungt för handläggare och beslutsfattare. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Det behövs mogna, kunniga, ansvarstagande personer för den typen av uppdrag. I stället för att inrätta en kristelefonlinje borde man klart och tydligt från ledningens håll inpränta i sina anställda att de är statstjänstemän som ska följa stiftade lagar, regler och konventioner som Sverige ratificerat och som har relevans för beslutsfattandet.
Statliga tjänstemän får inte låta ”debatten”, ett mer eller mindre okunnigt eller partiskt pladdrande ute i samhället, påverka sitt arbete!
Inte heller ska det faktum att asylsökande från Afghanistan demonstrerar och ställer orimliga krav ha någon betydelse för miggornas arbete. Asylansökningarna ska hanteras korrekt och med den noggrannhet de kräver. Att människor får vänta på beslut kan inte trollas bort när antalet sökande varit så enormt att det är en fysisk omöjlighet att fatta välgrundade och korrekta beslut med expressfart.
Allt fler frågar sig hur det har kunnat bli som det har blivit när de ser hur Sverige på 10, 15 år blivit ett delvis laglöst och i många delar rättsosäkert land. Med personer på ansvariga poster som agerar som i detta fall generaldirektören för Migrationsverket, en av de absolut viktigaste myndigheterna i landet, blir det knappast säkrare. En förklaring torde ligga i den starka och hämmande konflikträdslan, den som många talar om som ett nästintill kulturellt svenskt fenomen.
Sverige är ett ängsligt, nästan konturlöst land och i rent bokstavlig mening också ett gränslöst land, helt olikt alla andra länder i EU. Och utan starka, tydliga ledare på myndigheter och inom politiken kommer fler kristelefoner att börja inrättas. Ett betydligt bättre alternativ skulle som sagt vara att göra upp med konflikträdslan och ängsligheten. Och att utan hängslen och livremmar tala om för alla berörda – i Migrationsverkets fall de asylsökande – vad som gäller på ett rakt och korrekt sätt så att de vet att det inte går att pressa sig till att få stana i Sverige när myndighet och domstol sagt nej. Och både stötta och ställa krav på medarbetarna att utan att låta sig påverkas av omgivningens debatterande sköta sina viktiga uppdrag: utreda och fatta beslut i enlighet med gällande lagstiftning.
Det är generaldirektörens sak att ingjuta mod och kraft i sina anställda och det gör han knappast med en kristelefonlinje öppen vardagar mellan klockan 9 och 11.
Slutreflektion:
Man kan undra över hur infantiliserat Sverige egentligen kan bli. Så här slutar kommunikén till miggorna:
Och naturligtvis kan man även fortsättningsvis prata med kollegor, sin chef, arbetsmiljöombudet eller Previa i frågor som rör hur man mår på jobbet.
Behöver det verkligen påpekas för vuxna människor? Att man kan prata med kollegor och chefer!?