En bloggläsare skriver så här, och jag återger det eftersom det kan vara intressant för fler än mig att ta del av det och eftersom jag fått ett antal liknande reaktioner efter min text om president Niinistös tal på Veterandagen – men ingen som citerat det som denna läsare citerar nedan.
Jag läste din blogg igår om Niinistös tal på veterandagen vilket påminde mig om den bisarra svenska ängsligheten inför Sverige och svenskhet.
För att vara politiskt korrekt ska man helst anse att det inte finns något som är särskilt svenskt överhuvudtaget (och om vi fortsätter med den inställningen kommer det snart att vara sant).
Förra veckan på tunnelbanan mellan Slussen och Centralen i Stockholm: Mycket gammal och ostadig man kliver på tåget. De åtta närmaste sittplatserna befolkas av unga personer från ”icke skidåkande länder”. Minst fem noterar den skröpliga pensionären. Ingen reser sig.
Åldringen får stå och krampaktigt hålla sig i ett räcke och i mig.
Förr var vi inte alls lika skamsna över vårt land och folk. Alf Ahlberg var socialdemokrat, anti-nazist, anti-rasist och anti-kommunist. Han hade livvakter pga dödshoten från nazister. Han skrev så här om svenskhet och jag tycker det är rätt vackert:
”Att vara svensk är till en början att tillhöra ett folk och därtill ett mycket gammalt folk. Mången förefaller detta vara en trivial och självklar sanning, men så är det alldeles icke. Det lilla ordet folk täcker en stor och egenartad verklighet. Ett folk är inte detsamma som summan av de individer, som bebo en avgränsad geografisk yta. Svenska folket är något ojämförligt större och högre än summan av de svenskar, som i dag bebo vårt land plus dem, som bo spridda i främmande länder. Det är enheten av de döda, de levande och de ofödda i oräknade generationer bakåt och framåt i tiden. Sverige är inte bara det land vi själva bebygga utan jämväl det land, där våra barn en gång få bo och våra fäder sova under kyrkohällen. De döda, både de namnkunnigaste och de namnlösa, leva bland oss i sitt verk och sin gärning och bestämma hela vårt sätt att vara såsom svenskar, att tänka, känna och vilja. Själva äro vi snart borta och ingen känner mera vårt rum. Men svenska folket skall leva efter oss som det levat före oss. Det betyder att vårt sätt att tänka, känna och handla som svenskar också är bestämt av hänsynen till de ofödda släkterna, att de verka som motivkrafter i vårt liv i dag. Vi nu levande, som för ett kort ögonblick representera svenska folket och ha att i en ödestid för vårt land bära ansvaret inför de hädangångna och de ofödda – vi äro blott löven på ett gammalt träd, som spricka ut om våren, vissna och falla av om hösten. Ingen räknar dem, ty det är trädets liv det kommer an på. Som medlemmar av ett folk äro vi något annat och mer än blott kortlivade individer, vi ha del i ett högre överindividuellt liv, som visserligen icke lever i någon abstrakt metafysisk rymd, som man ibland tänkt sig, men väl i oss och mitt ibland oss. Detta är orsaken till att den, som har en fast känsla av att tillhöra denna gemenskap mellan de döda, de levande och de ofödda, som ett folk är, kan om så skulle krävas offra det egna individuella livet för att det högre och större livet skall kunna räddas och värnas.”
Ur ”Svenska folkets väsenskärna” (1940).
Kommentar: Jag är inte så säker på att ungdomar från skidåkande länder heller hade lämnat plats åt den gamle farbrodern. Men den som har levt lite längre än de unga som känner sig ”entitled” i alla sammanhang, vet att man som en självklar sak reste sig för äldre, handikappade och gravida för bara två decennier sedan. Med den förflackning eller utspädning av ”det svenska” som skett finns i Sverige inte längre ett gemensamt sätt att agera och förhålla sig. Hänsynslöshet; fokusering på sig själv och den egna gruppen, tillhörigheten, bakgrunden etc blir stark och splittrar samhället, medan den samhörighet, tillit och trygghet som kommer av att man har en gemensam grund att stå på och alla känner, till och mer eller mindre accepterar gemensamma spelregler och uppförandekoder, slås sönder.