Personalen på Gullspångs boende för flyktingbarn utsätts för våld, hot och sexuella trakasserier. Det säger fackförbundet Kommunal som nu kräver att Gullspångs kommun genast åtgärdar problemet.
Det rapporterade Ekot, Sveriges Radio om den 25 november i inslaget Våld och hot på flyktingboende. I inslaget fortsätter SR envist och felaktigt att tala om ”flyktingbarn”. Vare sig ”flykting” eller ”barn” är i sammanhanget korrekt eftersom 1) nästan inga minderåriga är flyktingar och 2) det till mer än 90 procent handlar om ungdomar, inte barn. Eller kallar Sveriges Radio också svenska pojkar på 16, 17, 18 år och äldre för ”barn”? Jag hör aldrig svenskar tala om svenska ungdomar i den åldern som ”barn”…
Ekot tog i sitt inslag upp något som varit känt länge men som få medier av någon outgrundlig anledning rapporterat om, eftersom en allsidig och sanningsenlig rapportering om asylområdet inte står på agendan. Det är en hemsk situation som personal på olika, fruktansvärt dyra ”boenden” för unga asylsökande män – varav en del har fru och barn i hemlandet trots att de kanske är 17, 18 år eller lite äldre men säger sig vara under 18 år – befinner sig i. Och inte bara i Gullspång. Men det här området får väldigt lite uppmärksamhet. Här på bloggen finns en hel del skrivet om detta och i min kolumn i Svenska Dagbladet den 21 december tog jag upp en aspekt av frågan om ensamkommande unga asylsökande.
Via olika kanaler sipprar liknande uppgifter ut, från andra kommuner som aningslöst och svenskt vänligt tagit emot stora grupper av – främst – unga män från helt främmande kulturer. Från olika boenden kommer också uppgifter om hur dessa pojkar, som gentemot Migrationsverket vidhåller att de är helt ensamma i världen (utan att förklara vem som betalade smugglare och biljetter…), ringer hem till sina föräldrar eller andra släktingar i sina hemländer och berättar hur de har det och att det är så jobbigt att vänta på uppehållstillståndet. Personalen på boendena säger, att de vet vilka som ljuger och berättar falska historier för Migrationsverket. En del av dem anförtror sig åt personal som kommer från samma land eller behärskar deras språk och ofta hör också personal pojkarnas samtal hem till sina familjer. Personalen säger att det känns oerhört frustrerande att veta om lögnerna, men att de ”inte fått instruktioner om att rapportera sådant till Migrationsverket”! Man kunde ju tycka att det borde vara en självklarhet att människor, när de upptäcker bedrägeriförsök anmäler det till relevant myndighet, det gäller ju på alla andra områden…
Att personal blir hotad, trakasserad och även sexuellt antastad är inte alls ovanligt. Man kan bara hoppas att personal som råkar ut för sådant inte står lika handfallna som inför lögnerna om ”ensamma i världen, alla döda” utan polisanmäler vartenda hot, all misshandel, alla sexuella trakasserier. Och att rättsväsendet tar tag i brotten och att de vägs in i asylprocessen. Och nog borde någon (Polisen? Migrationsverket? Regeringen?) meddela dem, om de verkligen inte klarar det utan föreskrifter, att de ska anmäla när de får kännedom om bedrägeriförsök. Bedrägeri är ju faktiskt kriminellt, och det är ju vad det handlar om när man försöker tillskansa sig uppehållstillstånd på uppenbart falska grunder.
Undrar förresten hur det känns för personalen på dessa boenden för unga asylsökande att via sina skatter vara med och bekosta det hela och dessutom bli misshandlade och hotade? 2.900 kr/dygn kostar varje ungdom. Det är vad många som lever på bidrag har per månad… En minderårig asylsökande kan kosta betydligt över 1,5 miljoner kronor per år för boende, fickpengar, för god man, skola, offentligt biträde, sjukvård, tandvård etc. Plus kostnader för rättsliga åtgärder när brott begåtts…
När migrationsministern, Migrationsverkets generaldirektör och ordföranden i SKL den 22 december skriver på Brännpunkt i Svenska Dagbladet under rubriken Akut platsbrist för flyktingbarn borde de inte enbart hota med att lagstiftningsvägen tvinga kommuner att ta emot unga asylsökande utan också se till att personalen på alla dessa ungdomsboenden har rätt och skyldighet att rapportera övergrepp, lögner, bedrägerier etc. Annats blir det kanske svårt att få folk att vilja jobba med detta, hur mycket man än lagstiftar.