Den otroliga och fascinerande historien om asylsökande Thanh från Vietnam, kan läsas här på bloggen under kategorirubriken Vietnamesen.
Den 1 april flyttar Thanh till Gävle och inför flytten träffades vi på, vad som under några år, blev vårt stamställe: Munken.
Munken ligger mittemot mitt bankkontor, där jag en gång i månaden hämtade ut det lilla belopp som Thanh under en tid fick från Värmdö kommun. Anledningen till att hans pengar hämtades ut på mitt bankkontor var, att han inte hade något id-kort (han hade ju inte uppehållstillstånd i Sverige), och kommunen kunde inte betala ut pengar kontant. Så chefen på socialbyrån intog en praktisk hållning och sökte en lösning i stället för att se hinder: hon såg till att pengarna varje månad sattes in på mitt konto. Jag hämtade ut dem och överlämnade dem till Thanh. Det fungerade utmärkt och gav också Thanh och mig en bestämd anledning att träffas – på just Munken – regelbundet.
Det blev till slut så, att också Monica (som med sin man Jan äger Munken), följde Thanhs öden och äventyr; hans långa väg mot uppehållstillstånd. Hon såg oss nedslagna när ännu ett avslag kom och hon såg oss beslutsamma när vi skrev nya inlagor. Hon såg oss upprörda när vi kom från Vietnams ambassad där de vägrat ge Thanh resehandlingar för att kunna lämna Sverige och hon såg vår glädje när JK svarade på Thanhs anmälan mot Migrationsverket och Polisen och kritiserade de båda myndigheterna. Och – till slut – såg hon oss fira att han hade fått PUT och lite senare att han hade fått id-kort.
Även efter att Thanh fick PUT, den 10 juli 2008, har vi fortsatt att träffas en gång i månaden på Munken. Jag har hjälpt till med praktiska saker och gett råd när det gällt jobb, skatter, medlemskap i a-kassa, att söka bostad etc. Jag har varit glad åt att han fick jobb nästan genast efter att han hade fått PUT och glatt mig åt hans stolthet när han kunde köpa en dator och en iPhone – för egna, ihopjobbade, beskattade pengar.
I 1,5 månad har Thanh nu praktiserat på en fabrik i Gävle, och har fått löfte om att så snart tillfälle yppar sig så får han fast jobb. Jobbet i Stockholm, som var på timbasis och det var bra i början. Men sedan blev det allt mer oregelbundet och ibland kunde han få jobba 12 timmar flera dagar i sträck, ibland hade kan jobb bara några timmar under en vecka.
Nu bär det alltså av till Gävle där han har en hel del vänner, får bo hos en familj som han känner och där han alltså har löfte om att få jobb på ett ställe han redan har praktiserat på. Så det blev förstås avskedskaffe på kära, gamla Munken! Monica gav oss varsin arraksboll och önskade Thanh lycka till och sa att han alltid är välkommen tillbaka. När han var som fattigast och hade det som svårast sa Monica, att om han var hungrig och inte hade pengar så kunde han komma och få en smörgås och en kopp kaffe hos henne. En varm och mycket uppskattad gest, som han aldrig utnyttjade, men som jag vet betydde mycket för honom.
Jag önskar också Thanh lycka till och ser fram emot att ses igen – sååå långt är det ju ändå inte mellan Stockholm och Gävle!