Under 14 år har jag varit ombud för otaliga asylsökande. I endast två (!) fall var det absolut självklart att mina klienter skulle beviljas flyktingstatus.
Dessutom har jag varit starkt involverad i ett annat fall där det enda rätta också var att den asylsökande fick flyktingstatus. Det var Adil Hakimjan, uiguren som suttit oskyldig i Guantánamo i fyra år (läs mer i ”Boken” om Adil Hakimjan som sträcker sig till januari 2009, ytterligare texter på bloggen samt diverse artiklar, radio- och tv-program etc på sidan Uigurerna från Guantánamo).
Alla dessa tre har, helt i enlighet med utlänningslagen och internationella konventioner, beviljats asyl – mina två klienter i första instans, Adil Hakimjan i migrationsdomstolen.
Av mina två klienter som i första instans beviljades flyktingstatus, är den ene en jemenit med en mycket speciell bakgrund som regeringstjänsteman och en ohygglig historia som kan ge vem som helst svåra mardrömmar. Den andre är Kaiser Abdurusul, konstnär, generalsekreterare i den uiguriska PEN-klubben och uigur från Kina. Han fick, tack vare en migga som gjorde sitt jobb och inte föste ifrån sig ett beslut till nästa instans som så många gör, asyl i förstan instans och slapp den långa och tärande väntan på att hans ärende skulle tas upp i nästa instans. Jag tror att det var år 2004.
Även om jag nu inte minns exakt när det var ,så minns jag glädjen och tacksamheten hos Kaiser när han förstod att han beviljats asyl av Migrationsverket. Lättnaden över att han skulle slippa ovissheten och att han kunde börja sitt liv på riktigt i Sverige. Jag var också oerhört glad och mycket lättad över att den beslutsfattande miggan tog ansvar och fattade rätt beslut och inte – som så många gör – avslog och lät nästa instans ta över. Vi firade det hela tillsammans med den nu framlidne, hyllade musikern och artisten Kurash Sultan.
Kaiser Abdurusul är en av dem som jag varit ombud för och stöd åt, och sedermera blivit vän med, som jag aldrig glömmer. En man med en inre eld för sitt folk, för rättvisa och för rätten att leva med sin kultur. Här kan man se en del av hans konst, han sa ofta till mig att han vill bygga broar mellan muslimer och kristna, mellan folk överhuvudtaget. Och en av de målningar som man kan se på nätuställningen, en jättelik oljemålning, gav han till mig, och den hänger nu på en hedersplats i mitt vardagsrum.
Jag talade med Kaiser i telefon idag (7 juli) och han hyser givetvis stor oro för uigurerna i Kina. Han var bara i Sverige på ett kort besök innan han återvänder till London där han tillbringar en hel del tid numera, och han var mycket upptagen. Vi kom överens om att höras – och förhoppningsvis ses – lite längre fram. Jag hade hoppats få höra honom uttala sig i inslaget om uigurerna i Studio Ett i Sveriges Radio, men tyvärr blev det inte så.
Måtte uigurerna kunna överleva i Kina och någon gång få åtnjuta frihet och rätt att leva med sin egen kultur!
P.S. I Expressen kallas Kaiser för ”svensk”. Men han är ju uigur! Varför tar sig svenskar rätten att kalla alla oss som kommer från andra länder för ”svenskar” så snart vi bosatt oss här eller fått uppehållstillstånd? Kan svenskarna inte börja respektera människor på samma sätt som de själva vill bli respekterade? Inte blir en svensk genast ”ugandier” om han flyttar till Uganda eller ”thailändare” om han flyttar till Thailand!!! Visa Kaiser respekt och kalla honom uigur! Och nämn att han är svensk medborgare om ni absolut vill. Eller säg bara, helt enkelt: ”…som numera bor i Sverige”!