I Sverige kan brottslingar hålla sig undan rättegångar i åratal, till och med så länge att deras brott preskriberas. I menlöshetens förlovade land rycker man på axlarna och konstaterar med lugn röst att: ”Vi har ett antal personer som vi inte har lyckats få tag på ens via personefterlysning”. Just detta uttalande kommer från Charlotte Brokelind, lagman vid Eksjö tingsrätt.

I Sveriges Radio rapporteras att allt fler rättegångar i Sverige ställs in eftersom brottslingarna helt enkelt håller sig undan. De senaste tre åren har 15.000 rättegångar ställts in: 5.000 icke genomförda rättegångar per år, alltså. Misstänkta brottslingar kan sitta och skratta åt att inget händer oavsett vilka och hur många brott de begår. De håller sig undan rättvisan genom att helt enkelt göra sig oanträffbara när tingsrätterna hör av sig. För ingen letar efter brottslingarna, ingen tvångshämtar dem till rättegång utan man skriver brev och ber vänligen herr Kriminell eller fru Brottsling att inställa sig ett visst datum och klockslag vid tingsrätten för att ta konsekvenserna av sin lagstridiga versamhet och agerande.

”Det är en allvarlig brist i systemet om inte de personer som är misstänkta för brott kan ställas inför rätta”, säger Charotte Brokelind i en intervju i inslaget i Sveriges Radio. Det måste vara årets underdrift! Finns det något annat lika menlöst och mesigt land där brottslingar själva kan välja om de vill komma till rättegång efter begångna brott, eller inte? Jag betvivlar det.

Lika mesigt är det på asylområdet, där tiotusentals och åter tiotusentals människor själva väljer att stanna kvar här trots lagakraftvunna beslut om utvisning, för att de ”inte vill lämna Sverige”. Och så stannar de alltså kvar och smälter in i den parallella värld som finns men som man inte riktigt verkar förstå (eller kanske inte bryr sig om?) existerar, med svartjobb och kriminalitet. ”Oj då, fel i systemet”, rycker man på axlarna och fortsätter fundera på när man ska ha semester och hur mycket löneförhöjning man ska kräva och när nästa kafferast infaller.

Om Sverige fungerade som ett normalt land så skulle många fler av dem som genom många processer befunnits inte ha skäl att få uppehållstillstånd i Sverige ha utvisats – d.v.s. utvisningarna skulle ha verkställts – och alla som har begått brott också ha ställts inför rätta. Ett i mitt tycke fruktansvärt exempel på slapphet och nonchalans är att den pappa som sitter anhållen misstänkt för att ha dödat sin tvåårige son i Huskvarna i helgen valt (i valfrihetens heliga namn) att hålla sig undan lagen trots att han alltså redan tidigare varit våldsam. I två års tid har, enligt Sveriges Radio, tingsrätten sökt honom, eftersom han åtalats för misshandel av pojkens mamma, men utan att lyckas hitta honom. Det trots att han till och med suttit anhållen av polisen, misstänkt för att ha knivhotat en busschaufför. Och nu är en liten pojke död.

Vad ska till, vad behövs för att svenskarna ska sluta vara så zombie-liknande? Vad behövs för att Sverige ska bli en rättsstat? Finns det överhuvudtaget något att göra åt ett folk som rycker på axlarna åt att misshandlare, rånare, mordbrännare och rentav mördare går runt mitt ibland oss och skrattar åt att det är så lätt att undandra sig straff för brottsliga handlingar?