I Svenska Dagbladet den 15 mars berättades bland annat följande i artikeln Hem för ensamkommande flyktingbarn vandaliserat:
Det som ska bli Vallentunas första hem för ensamkommande flyktingbarn har vandaliserats under den gångna veckan. Närboende har ringt in till socialförvaltningen och hotat med att göra livet svårt för barnen som flyttar in.
Tidningen envisas med att kalla de asylsökande för ”barn” trots att de till allra största delen är 16, 17 år gamla och ofta betydligt äldre… Det finns också en del kommentarer till artikeln. Hur länge de får vara kvar vet man inte, men i skrivande stund finns de där.
Liknande negativa känslor och även fysiska demonstrationer av olika styrka har den här typen av boenden ofta väckt, särskilt på mindre orter. I enlighet med den numera etablerade svenska medie- och politikerretoriken, som till exempel i Sveriges Radio, tar journalister och politiker och andra samhällspersoner ofta på sig rollen som uttolkare av människors ovilja att ha asylboenden eller boenden för missbrukare etc i sin absoluta närhet. De tar också till viss del, och utan att ha fått mandat till det, på sig rollen som något av ”folkuppfostrare” och vill lära folket hur det ska känna, tycka och agera. Som i Studio Ett-inslaget den 19 mars, Boende för ensamkommande flyktingbarn vandaliserat (SR envisas också med att tala om ”barn”…).
Professorn i socialt arbete, Klas Borell från Mittuniversitetet, är inkallad som sakkunnig i Studio Ett och diskuterar med programledarna om Vallentunabornas attityder till etableringen av ett asylboende för unga asylsökande. Han presenterar förklaringar som går ut på att de som protesterar kommer att förändra sina (implicit: felaktiga) attityder. Han förminskar också det faktum att 20 % av 900 HVB-hem drabbats av negativa attityder, att lokalbefolkningen på de olika orterna inte velat ha dem där. Det är alltså 180 HVB-hem i hans studie som inte varit välkomna.
Också i den lilla byn Stråssa har invånarna påtvingats boenden för asylsökande unga män (inte barn, utan främst ensamma unga asylsökande män) och livet där har förändrats. Människorna som bor där verkar vara helt vanliga svenskar och inte vare sig ”rasister” eller ”främlingsfientliga”. Bara förtvivlade över att deras trygghet och det liv de hittills levt och trivts med, inte längre finns. Det är inget fel på deras attityder och deras oro har dessutom i allra högsta grad visat sig vara befogad. Det hör och förstår man om man lyssnar på vad de säger i programmet Miniatyr i Kanal Global, där också Migrationsverkets representant medverkar.
Ett absolut seriöst menat förslag är, att kommunerna frågar sina invånare om var de, vilkas vilja politikerna ju har att ta hänsyn till, vill ha eventuella HVB-hem. Radioexperter och -programledare säger att det handlar om fördomar och dåliga attityder hos invånarna i Vallentuna (det är självklart inte okej att vandalisera, däremot att protestera), Stråssa och en del andra orter, men verkar veta att många inte alls är negativa och då går det säkert att hitta massor av människor som frivilligt och med öppna armar välkomnar HVB-hem med mera i sina bostadsområden. Det gynnar alla parter att de, som gärna vill ha de här sociala verksamheterna som sina närmaste grannar, också får det. Det är ju alldeles utmärkt – och borde kanske vara ganska självklart – att folk själva får bestämma när det gäller deras egen närmiljö, trygghetsupplevelse och livsrum. De som inte vill ha det som i Stråssa ska slippa det, medan de som gärna välkomnar boenden för ensamkommande minderåriga och påstått minderåriga asylsökande pojkar och män också ska få göra det. Läs gärna:
OBS! Detta är skrivet seriöst och med hänsyn tagen till alla inblandade parter, såväl de unga män som söker asyl i Sverige som landets ”urbefolkning”. Frivilliga överenskommelser måste otvivelaktigt vara det bästa för alla parter.