Läsning 1:
Dags att bojkotta Dole är rubriken på Maria Schottenius krönika i DN Kultur. Jag hittar den tyvärr inte på nätet och kan därför inte länka till den. Men hon skriver om hur det jättelika bananföretaget stämmer det lilla svenska produktionsföretaget WG Film för att ha producerat och visat filmen Bananas!, som handlar om bananindustrin i Nicaragua och om hur Dole är inblandat i en rättstvist och anklagat för att genom sin kemikalieanvändning allvarligt ha skadat arbetare. På SR:s sajt kan man läsa om detta och lyssna på en representant för Dole: Bananföretag stämmer filmare.
Maria Schottenius skriver i slutet av sin text: ”Protestaktion! Inte en produkt från Dole Food Company i min varukorg.” Min kommentar och reflektion är: ”Och inte i min varukorg heller!”. Jag är inte rabiat och kommer inte att spotta ut en ananasbit som jag skulle kunna tänkas få i mig någonstans om den kommer från Dole, men jag kommer inte att själv köpa något från ett så maktgalet, diktatoriskt multinationellt företag som inte tål att det granskas och kritiseras. Jag ser det inte ens som en protestaktion, som Maria Schottenius gör, utan bara som en självklarhet.
Läsning 2:
I Svenska Dagbladets TV-guide, under rubriken Arash berättar allt (hittar inte på nätet…), kan man läsa följande: ”Arash är född i Iran, men kom till Sverige som tioåring. Trots att han bott större delen av sitt liv i Sverige känner han sig som hälften svensk och hälften iranier”.
En kanske omedveten men ändå irriterande förvåning över att någon invandrare inte vill eller kan definiera sig som ”svensk”! Varför och hur i hela fridens namn skulle en man, född i Iran av iranska föräldrar, känna sig ”svensk”? Oavsett hur länge han bott här. det är väl lika mycket värt att vara itanier! Eller lite av varje. Varför måste det alltid talas om detta med ”svensk” – som t.ex. häromdagen när Expressen skrev: ”Svenske Kaiser Abdurusul…”, när Kaiser, 39, är uigur som fick flyktingstatus här för fem år sedan? Jag, som var hans ombud gentemot Migrationsverket, frågade honom vad han tyckte om det. Han skrattade och sa att det är klart att han är uigur, inte svensk. Däremot är han svensk medborgare, men det är en helt annan sak.
Det är obegripligt att svenskar tror att alla människor blir – eller vill bli kallade – ”svenskar” när de är allt annat än det, när de i själva verket ofta är stolta över sin egen nationalitet, sitt ursprung och sin bakgrund! Svenskarna borde någon enda gång lyfta blicken och inse att alla inte ser det som det främsta i livet att kallas ”svensk”, och fundera över om de själva tror att de skulle definiera sig som ”britter” om de bott 10, 15, 20 år i Storbritannien, eller som ”thailändare” om de utvandrat dit och lever där med thailändskt uppehållstillstånd. Blir svenskar ”spanjorer” efter ha flyttat dit och bott där länge? Tänk på det, svenskar, och stämpla inte alla oss med annan bakgrund och nationalitet som ”svenskar”, de flesta av oss gillar det inte. Låt var och en definiera sig själv: den som känner sig och vill kalla sig ”svensk” kan göra det, men ni kan inte definiera oss!
Läsning 3:
I Svenska Dagbladet kan man i artikeln Rwanda närmar sig sakta försoning läsa om att Sverige är det första landet inom EU som utlämnar en folkmordsanklagad rwandier och att den svenska regeringens beslut välkomnas av åklagarväsendet i Rwanda. ”Någon måste ta första steget”, säger justitieminister Beatrice Ask. Och det har hon helt rätt i.
Självklart ska en man med så mycket blod på sina händer som denne rwandier utlämnas till rättvisan i det land där han är anklagad för minst 20 mord och för att ha organiserat mordpatruller! För en gångs skull går Sverige före och utlämnar den här mannen, efter att ha informerat sig om att dödsstraff inte tillämpas och att tortyr inte förekommer. ”Detta bevisar att Sverige har förstått att vi kan ge lika god rättvisa som till exempel Frankrike eller USA. Vi hoppas att fler länder inspireras av Sveriges beslut. De som inte litar på oss kan komma hit och följa rättegången”, säger Nkufi Augustin, talesman för Rwandas åklagarväsende.
Självklart ska vi inte lägga svenska skattepengar på en dyr och knappast lika effektiv rättsprocess här som massmördaren kan få där, och självklart ska han inte hysas och försörjas här.
Läsning 4:
På DN Debatt finns en artikel med rubriken ”Även sjukvårdspersonal ska ha lagstadgad semester”. Inte heller den här texten finns på nätet. Men här skriver Åka Andrén-Sandberg, professor i kirurgi vid Karolinska universitetssjukhuset, bland annat: ”Faktum är att enligt svensk lag skall arbetstagare ges fyra veckors semester under sommaren”. Detta med anledning av kritik i olika medier mot neddragningarna av sjukvårdskapaciteten sommartid.
Alla Sveriges egenföretagare och småföretagare ler i mjugg. De har ingen ”lagstadgad semester”, inte en enda vecka och allra minst fyra hela veckor! De har ingen lagstadgad rätt till den rekreation som alla anställda har och de har sällan råd att ta ledigt mer än någon vecka här eller där. Nog kunde man göra ett undantag i lagen och ordna så att sjukvårdspersonal ”bara” hade rätt till två veckors sommarsemester och fick sprida ut resten av sin betalda, lagstadgade semester under andra tider på året om förhållandena på sjukhusen kräver det. Varför skulle de inte klara det när hundratusentals hårt arbetande företagare klarar att knappt ha någon semester alls?