Självklart fortsätter miggor och andra att skriva till mig och berätta om galenskaper på asylhanteringsområdet, även om jag meddelat att jag inte kommer att publicera texterna på bloggen. Galenskaperna tar ju inte slut för att jag inte längre lägger ut berättelserna på bloggen! Men från och med nu sparar jag texterna och skriver mina kommentarer till dem i ett manus som kan komma att bli bok nr 2. Texterna kommer alltså inte att läggas ut på bloggen utan de kommer med stor sannolikhet att komma direkt och tidigare opublicerade i bokform. Kanske inför nästa val, 2014.
Till alla miggor, socialsekreterare, personal på asylboenden, ambassadanställda – alla som skrivit till mig under så många år!
Ni är välkomna att fortsätta att skriva till mig! Samma absoluta källskydd gäller som alltid och så småningom blir era texter med stor sannolikhet en ny bok. Någon gång, kanske (eller mer troligt inte…) trillar polletter ner hos s.k.ansvariga riksdagsledamöter, regeringsmedlemmar, myndighetschefer, representanter för rättsväsendet, Socialstyrelsen etc, etc. Och – inte minst – hos folket, det folk som också röstar i riksdagsvalet 2014.
Dessutom blir era berättelser direkt ur verkligheten i framtiden viktiga i ett historiskt perspektiv när man då ser på Sverige, hur landet styrdes och hur asylhanteringen gick till. För det som ni berättar om, det kommer man definitivt att granska längre fram. Dagens s.k. ansvariga gör det inte, de sticker huvudena i sanden, men i framtiden kommer allt att granskas, precis som man nu granskar vad som pågått för 20, 30, 40 och ännu flera år sedan.
Så fortsätt som sagt att skriva. Tack!
Här ett kort litet citat ur en ny, mycket lång text från en migga. Den handlar om barnsligt idiotiska lekar som de anställda tvingas vara med på i stället för att göra sitt jobb. Den berättar om helt sjuka lekar, förnedrande för högutbildade människor som vill göra sitt jobb på bästa sätt. Som vill följa lagen, göra korrekta bedömningar, känna tillfredsställelse över att de utfört sitt mycket viktiga arbete korrekt och enligt lagar och förordningar som gäller i Sverige. I nästa bok kommer man att kunna läsa hela texten, här är som sagt bara en mycket liten del av den:
Så den mest febrila tiden på arbetsveckan, när alla försöker sy ihop sina sista pinnar för att cheferna och teamledarna ska vara glada, eller åtminstone inte ledsna när veckans resultat publiceras på vårt intranät, skulle vi stråla samman och ” följa migrantens fotspår”.
Denna urusla fars kom säkert till stånd för att vår ledning misstänker att vi är en hoper rasister. Men efter att jag hade varit med på detta så började jag undra över om det inte i stället är vår ledning som består av en hoper rasister…
