”Biskopsgården känns inte som Sverige”, säger boende där.
Reportaget i Uppdrag granskning i SVT1 den 22 januari berättar inget som folk inte redan känner till. Om någon tror att Biskopsgården är en ovanlig förort i Sverige så har den fel. Om någon tror att våldet, kriminaliteten, främlingskapet och den stora skillnaden mellan svenskar och utomeuropeiska invandrare kommer att försvinna i Sverige så har den fel. Det bevisas ju av verkligheten och måste därför sägas. Och om någon tror att en fortsatt mycket stor (överlägset störst per capita i EU) asylinvandring till Sverige av ofta outbildade och lågutbildade (det finns fakta om asylsökandes utbildningsnivå) asylsökande verkligen är positivt när det varken finns jobb eller boende åt alla som kommer, så har den fel.
Janna Atta tycker inte att det känns som hon bor i Sverige längre. När hon berättar för bekanta i sitt hemland om situationen så tror de inte på henne, så är det inte i Sverige. Och trots 24 år i Sverige känner hon sig inte svensk. (Ur UG)
Det här har politikerna, främst den ytterst ansvariga regeringen (både S tidigare och Alliansen nu) inte velat låtsas om under de decennier som dessa ”utanförskapsområden” vuxit i rasande fart – och permanentats. Politiker som knappast har ”markkontakt” men ändå tar sig rätten att styra och ställa i folkets namn, tar inte sitt uppdrag som representanter för folket på allvar.
Mauricio Roj
as och Folkpartiet rapporterade 2004 att det 1990 fanns tre (3!) s.k. utanförskapsområden i Sverige, områden där hälften av den arbetsföra befolkningen inte hade jobb. 2004 var antalet utanförskapsområden 136, 2006 lär antalet ha ökat till 156. Det går knappt att räkna ut hur många tusen procents ökning det är… Och i många av de områdena är arbetslösheten dessutom betydligt högre än 50 procent. Och efterb2006 ville (vågade?) man inte längre räkna antalet utanförskapsområden i Sverige, för då slutade man med det. det kallas ”huvudet i sanden” eller ”det jag inte ser det finns inte”.
De politiker som har styrt Sverige under den här tiden har misslyckats kapitalt och någon verklig insikt märks ingenstans, än mindre kan man skönja ens ett hopp om konkret handling.
Integrationsminister Erik Ullenhag upprepar samma medvetna eller omedvetna osanningar eller menlösheter i UG som vanligt. Men vad ska han säga? Han fortsätter ju bara som vanligt vilket innebär att han låtsas att han tror att han faktiskt har ”vänt en nedåtgående spiral”, som han säger. Något som inte särskilt många andra ser och tror. Detta för att det är så här oansvariga politiker agerar: de agerar inte för landets och folkets bästa utan för sitt eget och sitt partis bästa, därför tillrättalägger och förvrider de sanningen så att det ska passa den bild de vill låtsas är sann. Det verkar faktiskt som om väldigt många politiker lider av en blandning av makthunger och megalomani! Att titta och lyssna på integrationsministern upplever jag som nästan plågsamt pinsamt.
Läs också:
”Tryggheten tål inte ökande utanförskap” – 15 november 2009 (4,5 får sedan…)
Fem dödsskjutningar i Malmö på en månad – ingen enda av dem är uppklarad – 3 januari 2012 (två år sedan…)