Här fortsätter publiceringen av blandade texter skrivna av JGU, en man i sina bästa år, lite tilltufsad av livet, lite udda och därför inte helt inne i samhällets vanliga system. Men inte heller helt utanför. Dock ständigt pank och fimpletande, alltid med sin egen syn på saker och ting. Tidigare texter kan läsas under kategorirubriken Texter av JGU i högerspalten.
– Det är inte lätt att sova. Jag skulle önska att jag hade lust att läsa tidningen. Men det har jag inte. Kan inte du läsa igenom den och berätta vad där står?
– Är det Dagens Nyheter?
– Ja
– Nej, hjälpe mej. Oj ,vad mycket mat det är kvar!
– Ja, du gjorde ju tio portioner.
Han råkade peta sig i näsan. Henrietta sa:
– Men snorkråkorna ska väl inte ligga i askfatet?
– Nehej, ska jag lägga dem på golvet i stället?
– Nej.
– Ska vi sova nu?
– Redan? Klockan är bara halv åtta.
– Då är det Rapport.
– Det är allt du gör här, äter och sover. Och pippar. Jag ska piska dej tills du blir levnadsglad.
– Då får du hålla på länge. Ibland är allt så jävla trist. Det är som att ingenting är roligt.
—–
Hans frisyr närmade sig allt mer om än ganska sakta en hästskoformad krans av hår, och hade det inte varit för hans lilla systerdotter som kom på den så hade han nog inte kommit på idén att tejpa ihop de undermåliga raggsockorna som han hade köpt lite före vintern för SEK 49 per par och som nu till stor del bestod av ingenting med någonting runtomkring det vill säga hål.
Maggans dotter som var fjorton skulle nog inte ha kläckt en så lysande idé, men det hade nog mera att göra med hennes begynnande så kallade mognad än med det faktum att hon inte hade det lika lätt i skolan som hennes mamma hade haft. Men det hade hon nog ärvt av sin far trodde Maggan som om sanningen ska fram inte alls var lika fet som hon var fattig
—–
– Nu har jag i alla fall städat. Badrummet också. Men moppen gick av, så jag fick inte bort allting i hallen.
– Ja, du runkar i ena hörnet och spyr i det andra. Där kan inte fan vistas!
Förmiddagen var lika grå som lättbetong, och efter 22 år som så kallad springvikarie hade han insett att lärarbanan inte var hans. Gå av banan kunde han och hade erfarenhet av, men vad annat ?
– Jag har redan blivit lite lurig på det här, sade hon.
Själv kände han sig mer bara lite lugn, som om han hade tagit en 15 mg Sobril ungefär, men som tur var fanns det en Blue Marlin från Carlsbergs bryggerier i kylskåpet nu när förmiddagssherryn snart tog slut.
– Vill du ha en smörgås? frågade hon.
– Nej, jag har föga matlust, svarade han.
Hyckleriet i de ?högre? samhällsskikten hade nått nya höjder den senaste tiden, och han visste inte om han var mest arg eller besviken. Men han riskerade i alla fall inte längre att behöva åka berg-och-dalbana på grund av illusioner.