Här fortsätter publiceringen av blandade texter skrivna av JGU, en man i sina bästa år, lite tilltufsad av livet, lite udda och därför inte helt inne i samhällets vanliga system. Men inte heller helt utanför. Dock ständigt pank och fimpletande, alltid med sin egen syn på saker och ting. Tidigare texter kan läsas under kategorirubriken Texter av JGU i högerspalten.
"Hugo är min vän". Hade det brukat heta. "Och du är inte ett dugg bättre". Hade det brukat heta. Det var först under det senaste tertialet som Hannas attityd hade förändrats.
Henrietta fördjupade sig i ett stycke tabloidpress medan han bara satt där och blev mer och mer irriterad över att nästan aldrig ha pengar. Hon höll honom med en del mat, men han hade i gengäld lovat henne hälften av alla pengar som blev kvar på kontot efter betalda räkningar, skulder och lån ett bra tag framöver, så det skulle nog inte bli bättre framåt våren det här året heller.
– Jag åker in till staden; det är för tråkigt här i förorten.
– Ja gör det. Jag går och lägger mej några timmar. Puss da.
Han gjorde en ansats till försök att kyssa henne, men hon ville som vanligt bara torrpussas. Vintervädret var som det brukar kallas strålande: femton grader minus kändes knappt och bussen slirade lite i starten vid motlutiga hållplatser. Hemma i hans egen lägenhet såg det fortfarande relativt välartat ut efter den senaste "saneringen" som han hade blivit färdig med först efter midvinterhelgen.
Han drack en till kopp kaffe utan mjölk medan han väntade på en inte alltför nära kompis som skulle ha kommit för mer än en timme sedan för att få ställa några saker som han för närvarande inte hade egen plats för hos honom. Troligen utan avsikt att ge någonting alls i utbyte eftersom han bara hade grymtat i luren vid antydan om hyra per kvadratmeter.
Kaffet hade han fått av Maggan som hade det mindre fett än hon själv var. Vattnet var än så länge inkluderat i hyran och elräkningen var betald med följd att kaffebryggaren fungerade.
Den lilla mörkblåa telefonen ringde.
– Hej, har du inte åkt än ? Jag trodde att du var på väg!
– Nej, jag är kvar. får väl säga att jag inte vill vänta längre.
Han ringde motvilligt samtal till mobiler eftersom det var så förbannat dyrt.
– Ja?
– Hej Jakob, nu har jag väntat en och en halv timme extra. Igen. Du får lösa dina förvaringsproblem på något annat sätt.
– Jaha.
När han kom tillbaka till K så var mat snart på bordet. Potatismos och skinka den här gången. Han började så smått att vänja sig vid den här återigen uppkomna situationen. De åt mest under tystnad, kanske för att det var den första lagade maten på tre dagar.
– Tack för maten
– Nu får du inte bajsa ut alltihop meddetsamma som du brukar.
– Nej då, idag är rumpan stängd.
– Har du varit hos Maggan ?
– Ja, jag var över och fikade.
– Jag visste det.