Här fortsätter publiceringen av blandade texter skrivna av JGU, en man i sina bästa år, lite tilltufsad av livet, lite udda och därför inte helt inne i samhällets vanliga system. Men inte heller helt utanför. Dock ständigt pank och fimpletande, alltid med sin egen syn på saker och ting. Tidigare texter kan läsas under kategorirubriken Texter av JGU i högerspalten.
– Om vi målar dej randig så kan du bajsa tillsammans med dom andra zebrorna! Vill du ha en smörgås med mozzarella och basilika?
– Jag är inte så hungrig; vi åt ju nästan nyss.
– Vill du inte ha en smörgås da?
– Nej, jag tänkte mej att läsa ut den här boken som du sade är så bra.
– Ska jag sätta på lite kaffe och göra en smörgås?
– Ja, det skulle vara gott.
– Du bara kräver och kräver. Du äter mej ur huset!
—–
Sedan kom det snö och lagom kyla till nyår och "jag är så illa tvungen att fira nyår med HONOM, annars jävlas han med både dej och mej". Det var ju till stor del sant att döma efter de senaste månadernas brev- och kortskörd och de textmeddelanden som brukade följa efter ett pip i hennes mobiltelefon, allt som oftast medan de försökte sova vilket båda två ibland hade det svårt med. Men det sades utan någon som helst synbar ledsenhet.
Så då for han väl hem till sig då. Kärleken dog inte helt men nästan, och han fann till sin egen förfäran att han längtade efter henne, hon som till skillnad från Henrietta bodde så nära. Sedan kom dimman eller det som vanligtvis och i vardagligt tal benämndes "minneslucka".
—–
– God morgon älskling !
Orden föreföll bekanta, men rösten var annorlunda. Så vaknade han: det hade varit en dröm liksom drömmen för många år sedan där den asiatiska kvinnan lämnade honom att ta hand om hennes lilla barn. Men att sitta mer eller mindre inlåst i en trist förort tillsammans med en kvinna utan mycket till lust och samtidigt förföljd av en man med mycket liten hjärna hade han, vad han kunde minnas, aldrig gått och drömt om.