Börja med att läsa Seven Spirit Bay del 1, 2, 3 och 4. Se nedan!
Box jelly fish
Sådana här varningsskyltar fanns överallt
Tiden i Seven Spirit Bay var fantastisk! Vi stannade fem dygn, men det kändes som fem veckor. Vi sov, läste, vandrade (se tidigare inlägg), plaskade i poolen – i havet kunde vi inte bada trots att det såg så lockande och inbjudande och kristallklart ut. Där trivdes nämligen bl.a. den hypergiftiga box jelly fish som kan ha upp till 15 tentakler och bli upp emot 3 meter lång och vars stick eller bett ofta får en dödlig utgång. Så vi vågade inte ens doppa tårna i havet.
Lyxjakten och ”vår” skipper
Vi kunde inte vara i havet, men vi kunde vara på havet. Med en kunnig ”skipper” vid rodret seglade vi omkring på lyxjakten Touché och njöt av solen och vinden och känslan av att vara så långt borta från vardagen som det bara någonsin går.
På eftermiddagarna badade vi i poolen som låg intill receptionsbyggnaden. Det var härligt uppfriskande och det enda man behövde titta efter i det klara vattnet var att inte någon liten slingrig vän råkat förirra sig dit. Och så åt vi god mat både till lunch och till middag. Det var ju höjdpunkter på dagen när man satte sig i restaurangen utan väggar i den ljumma kvällen och kunde sitta hur länge som helst vid matbordet eftersom ingenting annat fanns som lockade: varken bio, tv, radio, nattklubb eller annat ”hålligång”.
Det värsta var alltid att, när det var mörkt och den lilla stigen bara var upplyst av små marknära lyktor, ta sig tillbaka till hyddorna. Ibland frös vi bara fast mitt på stigen och förmåde varken gå framåt eller bakåt för att vi var tvärsäkra på att Banteng Bob (se tidigare inlägg) lurade runt kröken eller en krokodil plötsligt skulle spritta fram från undervegetatinen runt stigen. Eller någon av de – som vi fått för oss – ilskna iguanorna Ivar eller Iris skulle få för sig att de ville hugga oss i hälarna och att de sedan skulle äta upp oss på nolltid, ungefär som urtidsdjuren i Jurassic park. Vi kunde stå där, darrande och livrädda och elda upp varandra med våra rädslor så att vi nästan höll på att svimma. Till slut brukade vi ändå lyckas lugna ner oss, men en gång stod vi som fastfrusna och var så skraja att vi fick ropa på personalen i receptionen. Pinsamt, men just då fanns inget annat att göra. Och jag tror att de var vana…
När vi sedan, efter fem dygn vid världens ände, satte oss i det lilla flygplanet (som jag inte flög denna gång för då hade Tua öppnat och hoppat ut), så var det med blandade känslor. Och än mer blandade var känslorna när vi steg av på Darwins flygplats där det var hett, smutsigt och ”civiliserat”. Men det var skönt att sova i ett hotellrum där man visste att inga vilda och giftiga djur kunde komma in. Fast jag saknade suset och bruset från naturen, som jag vant mig vid att höra genom de öppna jalusiväggarna i min hydda i Seven Spirit Bay!
Resan till ”världens ände”, till den lilla klungan av hyddor därute i den orörda vildmarken, blev i alla fall ett oförglömligt minne, ett minne för livet. Jag önskar verkligen att många fler stressade och högvarvade västerlänningar kunde få uppleva närheten till naturen så som vi fick under några otroliga dygn i Seven Spirit Bay!
Allt detta kom jag att tänka på när jag satt på Tevere vid Nytorget sommarsöndagen den 6 augusti och bläddrade i ett engelskt magasin som hade en liten notis om ett litet tree top hotel i Cornwall…
Snart – eller längre fram när och om andan faller på – kommer kanske fler reseberättelser. Då kanske jag berättar om den enbente rickshawmannen i Singapore som trampade runt i mörkret med Tua och mig hopklämda på ett säte tänkt för en person, och aldrig hittade till vårt hotell. Eller om att dansa rub-a-dab på Jamaica. Eller om mötet med Ragnar Påhlman i Sydney. Eller om en resa till Åbo – nej, förresten, just den resan berättar jag nog inte om på bloggen…
För den som blivit intresserad av Seven Spirit Bay kan jag nämna (vilket jag gjort också i tidigare inlägg) att, så vitt jag vet, är det i Sverige endast Select Travel som skräddarsyr resor dit.
Läs mer om Seven Spirit Bay här.