Den 7 juni kom I hem och den 16 juli kom hans syster R äntligen hem. De två barnen som socialmänniskorna på Kungsholmen hållit skilda från sina föräldrar i 3,5 år och inte lyft ett finger för att återförena med sin mamma, pappa och lillebror, är alltså äntligen hemma igen. Men hade vi inte engagerat oss i fallet hade staten, genom socialmänniskorna, för alltid tagit barnen från deras hem och familj. Så går det till i det civiliserade Sverige.
Måtte de två små barnen kunna finna sig tillrätta när de nu återigen flyttats från en familj till en annan. Måtte de så småningom få tillbaka sin tilltro och tillit till föräldrarna, som kanske i deras tankar varit de som inte kunna skydda sina barn. Måtte de klara av omställningen – som är enorm – från de ställen de tvingats bo på och alla de mängder av människor de tvingats förhålla sig till under några viktiga år av sin barndom ? åren då grundpersonligheterna formas.
Nu har jag själv sett och hört hur socialmänniskor hanterar familjer på grundval av inte särskilt välgrundade anmälningar från folk, anonyma och icke-anonyma. Om svenskarna bara visste hur lätt de kan bli av med sina barn så skulle de vara livrädda. Och med den enorma makt att agera också på anonyma och ogrundade eller mycket lätta anklagelser som dessa småpåvar har så kan vem som helst, när som helst, riskera att få ett samtal till sitt arbete där en myndighetsperson säger att socialen/polisen har hämtat din son/dotter på dagis och du får inte veta var han/hon är och det hjälper inte vad du gör för du får ändå inte veta det. "Vi har nämligen fått en anmälan om att ni har daskat till barnet/skrikit åt barnet/barnet har hörts gråta sent på natten/barnet beter sig märkligt på dagis/barnen har haft blåmärken? eller något annat som oftast är helt normalt eller i varje fall inte skäl nog att rycka upp ett oskyldigt barn från allt det känner till och från föräldrar som det älskar.
Akta er, alla föräldrar! Vilken småsak som helst som någon får för sig att anmäla kan leda till att ni inte ser era barn på veckor eller månader och att ni under åratal inte får umgås med dem annat än under någon socialmänniskas uppsikt någon timme då och då. Och som ni kanske aldrig får tillbaka igen. Och till dem som tror att jag överdriver vill jag bara säga: det gör jag inte och jag hoppas innerligt att ni aldrig behöver få det bevisat genom att det drabbar er!