I Underlandet, den humanitära stormakten, sitter de alla runt bordet på den galne hattmakarens tebjudning. De sitter där runt bordet och kacklar om de kommande valen, främst riksdagsvalet:
Dronten Dodo är naturligtvis där. Påskharen är där. Hattmakaren själv, förstås. Alice och hasselmusen. Den vita kaninen. Sköldpaddan. Gripen. Ödlan Bill. Cheshirekatten. Drottningen. Larven som röker vattenpipa. Flamingoerna. Hjärter dam. Och alla de andra mer eller mindre galna typerna.
Vi andra, vi som inte är inbjudna, vi har som vanligt inte mycket att säga till om, om någonting. Vi får stå utanför och titta på de goda kakorna och sandwicharna och sconesen och allt som bordet dignar av för dem som är utvalda. Och ta del av de från tesalongen ständigt kommande bulletinerna och påbuden – inte sällan också utspelen – av allehanda slag. Hasselmusen piper om kortare skoldagar och fler lärare (fastän han vet att det är lärarbrist). Larven suger på sin vattenpipa och menar förnumstigt att skatter bör höjas för att… ja för att skatter bör höjas. Alice vill absolut ta sig rätten att bestämma hur familjer ska ta hand om sina barn trots att hon har uppåt 90 procent av folket emot sig. Dronten Dodo sitter mest med armbågarna på bordet och huvudet lutat i händerna och vet inte vad han ska säga om det mesta. Ödlan Bill, som själv bor väldigt fint och har en hyfsad inkomst, är snar att vilja kollektivisera så mycket som möjligt för andra, som inte har råd att bo exklusivt och leva så individualistiskt och välmående som han. Mindre makthavare, sådana som hänger på en skör tråd, flamingoerna, flaxar högljutt omkring och försöker låta större och viktigare än de är.
Och som en av huvudpersonerna i sällskapet finner vi förstås också DGH (Den Galne Hattmakaren, han som bestämmer allra mest). Han som vill att alla i riket ska öppna sina hjärtan, medan de som står utanför med näsorna tryckta mot tesalongens fönster, undrar varför han själv inte öppnar sina ögon och öron och använder sitt sunda (?) förnuft. Behöver det ens nämnas att maktberusningen i detta sällskap är mycket stor.
Tjusiga, stajlade och retuscherade, fint kolorerade bilder av gästerna, av dem som bestämmer mycket och av dem som vill bestämma mer, kablas ut.
I sorlet kring tebordet har man kunnat urskilja en del av vad som sägs. Det mesta är en aning förvirrat, annat är… ja också förvirrat men ”makes sense in a way”. Som detta meningsutbyte mellan Alice och Cheshirekatten:
– Vill du vara snäll och tala om för mig vilken väg jag ska ta härifrån? bad Alice.
– Det beror på vart du vill komma” svarade katten.
– Det spelar inte så stor roll…, sa Alice.
– Då spelar det heller ingen roll vilken väg du tar, sa katten.
– …så länge som jag kommer någonstans, fortsatte Alice.
– Åh, det kommer du att göra”, sa katten, bara du går tillräckligt långt.
Och Alices observation av den annars så energiske hasselmusen:
En hasselmus satt mellan dem, försänkt i djup sömn, och de båda andra lutade armbågarna mot henne och pratade över hennes huvud. Mycket obekvämt för hasselmusen.
Sådana små glimtar inifrån tesalongen låter gästerna sippra ut till undersåtarna, kanske för att försöka ge sken av att de är ”vanliga” och ”folkliga”, de som sitter därinne. Och alltid lurar det någon.
Denna galna tebjudning pågår oavbrutet. Avbrott görs endast för sömn. Fram till den stora dag som alla gästerna på tebjudningen väntar på, den 14 september, kommer de att sitta där bland sina kakor och scones och göra sina utspel och skicka ut sina bulletiner. Och låta tillverka nya kolorerade och fint retuscherade bilder och affischer. Och kackla vidare kring bordet i tesalongen.
© denna blogg.