Så här berättar den svenska kvinnan som skickat mig texten i det inlägget ovanför. Det var hon som tog emot Birgül när hon flydde från misshandel och hot och som känner Birgül (som givetvis heter något annat) väl.

När jag lyssnar på mina gamla vänner i X-förorten – många av dem är lärare och socialarbetare – så verkar trycket snarare ha ökat än minskat, och nästan varje högstadieflicka av muslimsk härkomst bävar för semestern eftersom hon är rädd att hon då kommer att bli förlovad med en gubbe eller i bästa fall en kille. I varje fall med en för henne totalt okänd släkting eller bekant till familjen. Tvångsgifte är förbjudet enligt svenskt lag, men hur lätt är det att bevisa tvång? Tvånget och hotet ligger strax under ytan och kan vara mycket svårt att se det. Att muslimerna inte känner till att inavel och kusingifte är av ondo och att det vore mycket bättre att låta dottern gifta sig med med svensk eller afrikan eller någon annan, det finner jag mycket märkligt.

Man kan förstås säga att saker och ting inte skulle ha behövt gå åt helvete om Birgüls far, som faktiskt var en utbildad människa, hade fått ett jobb i Sverige. Men detta är inte heller per definition sant. Det finns många utbildade människor med fina jobb i Sverige som helt och hållet förnekar hedersproblematiken utåt, men som ändå tillämpar hedersreglerna hemma, efter en arbetsdag på ett statligt verk där de kanske till och med sitter i en jämställdhetskommitté och låtsas acceptera de svenska reglerna. Jag har en massa exempel på det. Bland annat tyckte en före detta granne till mig, anställd vid ett statligt verk att det var synd och skam att min pojke, knappt två år gammal, satt i sandlådan med bara shorts på sig en het sommardag. För då kunde ju inte hans dotter, ett och ett halvt år gammal, komma ut och leka! Hans klagomål till hyresvärden resulterade emellertid inte i något allmänt förbud för bebisar och småbarn att leka utan överdel, eller helt nakna i sandlådan, vilket blev en besvikelse för honom. Han byggde senare en egen sandlåda till sin dotter, på baksidan av sitt radhus.

Det finns något som vi alla kan lära av andra kulturer. Mycket av det är gott och roligt. Jag har aldrig skrattat så mycket som med mina muslimska "tjejkompisar". Jag bodde i X-förorten i 20 år och jag var vän med alla. Jag var vän med Birgüls föräldrar också, och trodde dem om allt gott. Men Birgül var ett barn som aldrig fick simma eller delta i gymnastiken i den kommunala skolan. Nu tycker Nyamko Sabuni det motsatta och det vill jag hylla henne för! Om människor väljer att lämna sina gamla diktaturländer och komma till Sverige därför att de längtar efter demokrati så måste de också inse att de inte kan leva på sina gamla värderingar här, framför allt när det gäller könsstympning och barnäktenskap etc. Efter en halv livstid i Sverige måste en förälder väl acceptera att dottern, som är född i Sverige, inte vill gifta sig med sin kusin från Turkiet för att denne ska få uppehållstillstånd, oavsett vilka gårdar man äger ihop.

Jag känner Birgul, som har skrivit berättelsen om en svensk balkongflicka, mycket väl. Hon flydde hem till mig, blåslagen och eländig. Jag lät inte hennes pappa komma in utan jag ringde polisen. Polisen kom och hon fick flytta till en fosterfamilj och sedan dess lever hon med skyddad identitet. Jag träffar henne då och då, hon är fortfarande djupt troende muslim och hon hoppas på en försoning med sin familj. Det är hennes kusin som är död nu och hon ville skriva sin egen dikt, sin egen berättelse om kusinen. Hon vill att den ska vara ett bidrag från henne i debatten om islam, hedersmord etc.

Hon hette något annat innan hon fick ett nytt, skyddat namn. Hon är alltså kusin till den flicka som "föll" från balkongen strax innan svenska myndigheter började undra över varför så många kurdiska flickor hoppar eller faller från balkonger. Vad Birgül också vill säga är att det inte går att jämföra svensk hustrumishandel eller våld mot svenska kvinnor med hedersrelaterad brottslighet. Därför att hedersrelaterat förtryck i familjen börjar innan flickan ens nått puberteten. Birgüls mamma smög efter henne redan när hon var 11 år och gick beslöjad till skolan, bara för att kontrollera att hon inte skulle råka träffa en pojke på vägen och prata med honom. Hon fick inte heller simma i simhallen eller läsa läxor hemma hos oss om någon pojke från klassen var med.

Birgül, hemkommen som brud och fortfarande ett barn, sprang hem till mig slagen och misshandlad. Hon säger att hade det inte varit för mig så skulle hon inte ha levt idag. Hon knackade på hos många grannar innan hon kom till oss.

Birgül vill att hennes text publiceras. Även om den inte är så lysande. Hon kommer inte att skriva något mer.

© Denna blogg. Citera gärna men ange källan!