Johan Hofvendahl
Foto med tillstånd av JH
Johan Hofvendahl har studerat farorna i det institutionella samtalet och skrivit sin doktorsavhandling i detta ämne. Den har rubriken Riskabla samtal – en analys av potentiella faror i skolans kvarts- och utecklingsamtal. Hofvendahl berättar bland annat följande:
"Varje år genomförs cirka 2,6 miljoner elevsamtal i grundskolan och gymnasieskolan sammantaget, möten som involverar cirka 5,5 miljoner samtalsdeltagare. Även om elevsamtalen förekommer flitigt, vet vi nästan ingenting om vad som egentligen händer i dessa möten, dvs. hur de genomförs."
Vilken otrolig mängd förspilld tid och kraft som går åt till denna, som det verkar, i många fall helt onödiga verksamhet! Den tid som läggs på dessa samtal som förs vare sig de behövs eller inte, ofta ritualiserat och på ett sätt så att ingen har vunnit något när de avslutas, skulle enligt Hofvendahl räcka till att högläsa Bibeln cirka 24.300 gånger!
I en intervju i Helsingborgs Dagblad får Johan Hofvendahl den 7 april 2006 frågan: "Vad händer när man närmar sig något jobbigt?" Han svarar:
"När man ska ta upp ett problem gör man det väldigt varsamt – en del skulle säga inlindat eller som katten kring het gröt. Positiva besked kan man komma med direkt: ”Kalle, du är fenomenal i matte”. Man kan framställa eleven som unik. Men när man pratar om negativa saker gör man inte personen unik, tvärtom: ”Det är inte bara du som gör det här felet” eller ”Det här hade jag själv problem med när jag gick i skolan en gång i tiden”. Det tyder på att relationen är skör och att det finns skäl att vara försiktig. Det finns också studier som visar att föräldrar drar sig för att lyfta fram saker för att de är rädda att det ska slå tillbaka mot deras barn."
I en antologi som utkom den 21 december 2006 och har titeln Skolans kontrollregim, skriver Hofvendahl i kapitlet Förpapprade samtal och talande papper:
"Utvecklingssamtalet är ett möte som i stor omfattning går ut på att granska papper, jämföra papper och att läsa högt från papper. I kapitlet presenteras och analyseras utdrag från autentiska utvecklingssamtal. Studien visar att papper av olika slag har kommit att spela en allt mer dominerande roll i mötet mellan lärare, elever och föräldrar. Detta beror till stor del på att skolan har blivit en dokumentproducerande verksamhet. Stora delar av samtalet handlar om ”Vad {jag; hon; du; vi; etc.} har skrivit” vilket kan omintetgöra elevers och föräldrars intryck av samtalet som ett öppet, levande, dialogiskt samtal."
Sådana här samtal som hålls med alla föräldrar vare sig det behövs eller inte, är ju tämligen meningslösa. I det märkliga klimat som råder i Sverige – ett klimat där man av konflikträdsla och någon sorts tro att barn inte tål höra sanningen – eller att de är så korkade att de inte fattar det ändå! – håller man alltså miljoner tidskrävande och helt onödiga samtal med människor varje år. För vad är det för mening med “utvecklingssamtal” om man inte kan tala rakt och tydligt om det som är problemet? Och varför i hela fridens dar ska alla föräldrar kallas till samtal? Varför inte hushålla med folks tid och energi och agera mer rationellt genom att kalla endast dem vars barn har svårigheter av något slag i skolan?
Johan Hofvendahls avhandling kan läsas här och en intervju med honom finns under rubriken Om vi då tar och tittar lite på din skolsituation… kan läsas här.