Läs först del 1, del 2 och del 3 i den här miniserien med återblickar på societetslivet för 70 år sedan.
I det här avsnittet ska jag vidarebefordra greve Hans von Rosens instruktioner – eller tips – för hur En herre bjuder ut en dam:
Jag förutsätter att du är en ung man utan störande mindervärdighetskomplex men med en bestämd önskan att verka väluppfostrad och uppträda belevat i alla livets skiften. Du är ingen enstöring och söker gärna angenämt sällskap, ej minst kvinnligt. När du råkar få ögonen på en ung dam som tilltalar dig, gäller det att på ett elegant sätt komma i kontakt med henne. Du bör först förvissa dig om att hon icke tillhör låtom oss säga: fridlyst villebråd. Hit räknas, om man skall vara mycket noga, fruar – framförallt dina vänners och även ur klokhetssynpunkt dina överordnades samt alltför unga damer, vilka genom din uppvaktning komma i konflikt med föräldrar eller andra uppfostrare. Ju äldre damerna äro, desto mer övergår du från jägare till villebråd.”
Suck. Tur att man slapp vara ”en dam som skulle bjudas ut” på den tiden…
En flicka under 18 år bör du helst klappa på huvudet. Ju mer jämspelta ni äro, desto mera berättigade bliva dina avancer. Träffar du t.ex. på en dans en ung dam som gör intryck på dig, bör du visa ditt intresse bestämt men utan alltför stor iver. När ni dansat några danser frågar du om ni skall träffas igen och om hon då ej avvisar detta genom att t.ex. säga: ’Jag vet ju knappt vem min herre är’ – i epitetet min herre ligger ett direkt avslag – frågar du efter dansens slut om du får följa henne hem. Tillåter hon detta är redan ett långt steg taget, men även inför ett avböjande av detta ditt själviska erbjudande, bör du ej uppge hoppet. Du tar reda på telefonnummer och en av de följande dagarna ringer du upp. Detta har hon säkert väntat sig och på din förfrågan om ni skall gå på bio, kommer sannolikt ett jakande svar.”
Greve Hans von Rosen fortsätter ge råd:
När ni träffas känner du dig redan som om ni vore gamla goda vänner, något varom du snarast möjligt söker övertyga även din moatjé om. Efter biografens slut frågar du om ni inte skall gå på Brända Tomten eller ett därmed jämställt ställe. Där prata ni och du finner snart en väg där edra intressen möts.
Läsaren märker säkert att greve von Rosen är något av en spjuver och att han inte helt på allvar ger dessa råd utan har en liten skälmsk ton som är ägnad att göra läsaren lätt amuserad. Massor händer under kvällen och så kommer vi till avslutandet av densamma:
Har en herre bjudit en dam på middag, dans, teater eller dylikt bör han erbjuda sig att skjutsa henne hem, även om hon bor i någon förstad. När ni kommer ut på gatan föreslår du, allt efter råd och lägenhet, ett fortskaffningsmedel som ej utgöres av apostlahästarna. den unga damen har kanske en fotbeklänad som ej är avsedd för promenad, även om detta händelsevis skulle ingå i din smak.
Du hjälper henne självfallet upp i bilen. Ofta är nämligen hennes ena hand upptagen av att hålla upp klänningen eller tillsluta aftonkappan så att nordanvinden ej sveper in på den lätt klädda gestalten. Därvid får du ej bära dig fumligt åt. Du kan nämligen försvåra i stället för underläta embarkeringen. Ett litet lätt stöd under ena armbågen är i regel att rekommendera. Gäller det uppklättring på ett tåg eller en buss, bör du vara den som stiger upp först och ej stå nedanför och puffa på bakifrån.
Nästa gång ni råkas sker detta kanske på ditt förslag i form av en promenad och du bör då framförallt söka utfundera hennes smak på det sportsliga området. Att tvinga ett drivhusblomster ut på en längre, strapatsrik färd i snöyra och slask kan alldeles förstöra dina chanser. Hon håller dig då med rätta för att vara omdömeslös.
I nästa del, ges goda råd av danspedagogen Holger Rosenquist.