n ”Be my guest” skriver idag journalisten och dokumentärfilmaren Nuri Kino. Han senaste dokumentärfilm – ”Assyriska – landslag utan land” – visades i fem avsnitt i SVT under hösten. Den här texten är ett autentiskt mejl till mig, som jag tyckte var så halsbrytande och fullt av liv att jag bad om hans tillstånd att publicera det, och fick det.Jag har varit på fettreduceringsbehandling, jag provade en ny fettreduceringsapparat för min klinik. Otroligt härligt men det tog tre och en halv timme, vilket innebar att jag blev tvungen att blåsa en källa. En informatör som är beredd att avslöja, mord, justitiemord och poliskorruption. Jag ringde och ringde, men fick inte tag på honom. Medan han satt i ett förortsgarage och väntade på mig låg jag på behandlingsbritsen och njöt. Efter behandlingen i väg till ett möte med stackars redaktionen för en ny tidskrift: ”Du har satt vår balans i gungningen”, fortlöpte det mötet. Och, ja det stämmer. Men det är inget mot min fucking balans, med alla förundersökningar och allt hemligstämplat material jag har hemma.
På väg till bilen, efter det mötet, ringer chefen för en annan redaktion och säger: ”Du, jag gillar dina idéer, din ambition, men jag vill att du ska veta att jag hade de idéerna innan”. Trodde att jag skulle ramla ihop spyende. Men en docka räddade mig. En månglare fick mig att köpa en docka som gråter, sover, skriker, skrattar och äter… jag fullkomligt älskar den. Sätter mig i bilen och inser att jag är en patetisk fyrtioåring som köper ett substitutbarn. Herregud. Bra att jag har kusinbarn att ge den till.
OK, iväg till gymmet. Ställer mig på löpbandet. En tjej kommer fram och säger: ”Gud vad snygg du var på bilden i tidningen”. Ja, vad säger man?
Michael, vakt, ställer sig på löpbandet bredvid och berättar om hans polare som är legoknektar i X (namnet på landet anonymiserat efter Nuris begäran). Om att svenskar i all hemlighet mist livet. Jag tänker: HÅLL KÄFTEN!!! Min hjärna håller redan på att sprängas. Men han fortsätter med nästa grej: ”Har du hört att Olle togs in på Södertälje lasarett med misstanke om att han har fågelsjukan.”
Som tur är gick han innan jag var klar. Orkade inte med honom i omklädningsrummet också, så jag fortsatte att gå ytterligare en kvart. De höjer musiken. Det är Bodies without organs eller vad Alexander Bard numera heter. Otroligt svängig och bra disko. Jag tittar i spegeln och gör några moves. Ensam som jag är på gymmet. Ensam? Varför det? Tänker inte mer på det. Musiken är bra, jag är nytränad och livet leker. Hoppar in i duschen… Svart! Kolsvart! ”Hallå, hallå, vad händer?” Ingen hör mig.
Jag springer ut naken och fortsätter skrika. Kommer ut i receptionen och ser Jessika, en av tjejerna som jobbar där, i färd med att sätta på larmet.
Hon skrattar så att hon ramlar ned på en stol. Så även nakna jag.
Joråsåatt!!!