Under vinjetten "Gästblogg" skriver olika människor som har något att säga. Här berättar Johanna Parikka Altenstedt, som varit engagerad i folkpartiet och även arbetat som assistent åt Maria Carlshamre i EU-parlamentet, om sina erfarenheter av hur det går till i den svenska politiken. Hon är bl.a. fil.lic. i mediepedagogik, fil.mag. i sociologi och journalist och bloggar på helsinki-stockholm.blogspot.com.
Angående ämbetsansvar så finns det problem i Sverige med detta:
1) Makt och ansvar finns sällan på samma ställe i organisationer. De som har den makten har sällan ansvar för att uppnå konkreta operativa mål osv. Och omvänt: de som har ansvaret gentemot medborgarna har ju sällan makt över pengar, resurser osv. Det är alltid så att man delar på makt och ansvar
2) Den offentliga sektorn har inga mekanismer att kapa sig själv. Privata verksamheter har konkreta mål – inte minst finansiella mål – och når man inte upp till dessa, eller om man går back i verksamheten, kommer någon och helt enkelt lägger ned. Den offentliga sektorn har inga sådana verktyg och de mål man sätter upp leder aldrig till att en del av verksamhetens existens ifrågasätts. Förändringar är mycket svåra och långsamma att driva igenom och det paradoxala är att ofta blir det fler anställda när man skall göra sig av med någon del / några. Inte helt ovanligt är att man skapar en högre chefsbefattning för att sedan kunna "slå ihop" två avdelningar och efter ett tag får en av de f.d. avdelningscheferna den högre befattningen och den andre får sluta eller degraderas. Detta kan – som i vår lilla kommun – ta upp till 18 månader att ändra i en organisation bestående av 50 personer!
3) Det finns ingen konkurrens. Om socialtjänsten inte når upp till sina mål eller följer riktlinjerna – tough luck. Inga ägare, inga konkurrenter flåsar i nacken. Om inte utredningen blir klar inom sex månader – well, då får det väl ta längre tid. "Mammaledig", "pappaledig", "Vab-dagar", "inga vikarier", "utbildning" med mera är helt godtagbara orsaker till att jobbet inte görs i tid. Brukarna – eller som social/psyk-folket kallar dem ibland: "krävarna" är inte prio nummer ett.
4) Allt handlar om psykologiska, ekonomiska och sociala kostnader och risken att bli drabbad av dem. Vad är kostnaden för dig som företagare, för att du skall förlora något så viktigt att du ändrar ditt beteende för att slippa det? Inom offentlig sektor är kostnaden inte yttre kritik från "krävarna" eller från pressen. Det ändrar inte något i arbetssituationen om inte kollegor och den egna organsationern reagerar. Det som kostar alltså är att man straffas inom den inre organisationen på något sätt – endast den risken kan möjligen leda till att man ändrar sitt beteende. Risken att få kritik från Länsstyrelsen eller Janne Josefsson skrattar man åt. Den politiska ledningen tycker många socionomer bara är okunniga tomtar. De hålls utanför. Den enda kostnaden som finns är risken att bli kritiserad och på något sätt drabbas av sanktioner inom den egna organisationen – och när detta inte sker, då finns det ingenting alls som kan leda till förändring.
Så det enda som hjälper är att skapa dessa "kostnader" för varje enskild tjänsteman i fall de inte uppfyller det som de får betalt för, d.v.s. en tjänstefellagstiftning och ett ämbetsansvar. Men det lär ta tid. Och så länge vi inte har personligt ansvar varken inom (parti)politiken eller inom förvaltningen lär inte mycket hända som gynnar medborgarna.