Nikolas Laios har arbetat inom barnomsorgen, kriminalvården och som umgängesstödjare. Han är sedan fyra år tillbaka engagerad i frågor som rör barns rättigheter och hur dessa påverkas av svenska lagar, socialtjänst och rättsväsende.
Han är involverad i regeringens pågående utvärdering av vårdnadsreformen från 2006 och är verksam inom flera organisationer för barns rätt till sina föräldrar.
Nikolas blev själv pappa för fyra år sedan.
Till Iosef, min fyra år gamle son
Så kom beskedet att du inte får fira jul med mig i år heller. Pappa lovade dig att han “skulle fråga dem som bestämmer”. Det gjorde han.
Jag kunde inte föreställa mig att du inte skulle tillåtas komma igång med din kontakt med din släkt genom att fira din första jul med mig vid fyra års ålder. Det här är fjärde julen i rad som du, min son, inte får fira med din pappa.
Sedan du föddes så har jag kämpat för dig. Jag kommer alltid att kämpa för dig. Men jag förstår inte – och inte du heller – varför detta måste vara en kamp. Genom dina frågor och undringar om varför jag aldrig kommer till din förskola, varför du inte får vara med mig några dagar extra ibland, varför din mamma och jag inte pratar med varandra och varför jag inte kan hälsa på dig och se hur du bor med din mamma så vet jag att du funderar. Funderar ofta. Du är tillräckligt gammal nu och jag ser din frustration tydligt och hör den när du pratar.
Din frustration kommer fram när du säger att du vill “svärda” dem som inte låter mig hämta dig på dagis. Älskade unge! När du berättar om hur du vill att den första gången jag dyker upp på ditt dagis ska gå till så är du detaljrik och drömmande. Vilka kompisar jag ska träffa. Kanske någon elaking jag ska säga till. Men mest om att alla kompisarna ska se att du har en pappa och hur stolt du är över att du minsann också har en. Fröknarna också.
Det finns i Sverige idag inga myndigheter, inga processer, inga åtgärder som skyddar barns och pappors relation. Fast man vet att den är så oerhört viktig för den lilla individen.
När jag förklarar för dig att “de som bestämmer” fortfarande inte kunnat ge något beslut, att de fortfarande inte har sagt att vi ska få ha en normal pappa/son-relation så tittar du undrande på mig och frågar: ”Varför?”. Du förstår inte. Och jag kan inte förklara för dig, för jag förstår ju inte heller.
I år försvann släktingar som du aldrig lärde känna. Farbrodern i Grekland som du pratat och skojat med på videosamtal. Han som varje sommar frågade efter dig, han som älskade barn men inte hade några egna. Han som gick bort i diabetes vid 66 års ålder och som det nu är för sent för dig att träffa. Din gammelmormor, hon som hjälpte till att betala resorna som gjorde det möjligt för mig att åka 100 mil varje lördag under ett års tid för att vara med dig under korta träffar. Stunder som var korta men ändå gjorde så att jag fick en chans att skapa en relation till dig. Gammelmormor, hon som jag själv alltid varit välkommen hos och som tyckte att kontakten med barnbarnen var så viktig. Du hann träffa henne en enda gång, då var hon mycket sjuk och knappt kontaktbar. Nästa gång du skulle vara hos mig gick vi tillsammans på hennes begravning. Åren av friskhet och glädje berövades dem och dig.
Att mammor och pappor ska hjälpa sina barn lika mycket och att barnen ska få vara med dem lika mycket är lätt att säga. Men det är svårt att förklara varför lagen inte är sådan i det här landet. I föräldrabalken står:
3 § Barnet står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam.
Att förklara för ett litet barn att om inte mamman och pappan hade en ceremoni och bytte ringar, utan bara bodde tillsammans, så räcker inte det för att du och jag ska få vara med varandra är svårt. Omöjligt, faktiskt. Att det faktum att du är mitt barn och jag är din förälder inte spelar någon roll enligt svensk lag är svårbegripligt, inte bara för barn, utan även för vuxna. Att jag talar om för dig att det står i en bok att det ska vara på det här sättet räcker inte för dig.
Jag vill att du ska veta att det inte är jag som är anledningen till att vi inte ses ofta och att det aldrig är mitt val att inte ha dig nära så ofta som du vill. 70.000 barn föds in i enskild vårdnad varje år, så du är inte ensam. Däremot tror jag inte om det hjälper ditt lilla hjärta i ensamma stunder av saknad och undran var jag är.
Såhär i jultider så tänker jag mycket på dig. På släkten du inte känner. På namnen du inte har. Hur ska jag förklara för dig att jag gjort allt jag kan? Utan att komma längre. Utan att åstadkomma mer. Jag hoppas innerligt att det räcker.
De senaste fyra åren av mitt liv har jag oavbrutet kämpat för dina rättigheter utan att kunna ge dig dem, utan att få ha dig nära.
Till dig, Iosef: Jag hoppas att detta är den sista julen jag skriver om att du och jag inte får vara tillsammans. Nästa år vill jag skriva en glad och lycklig julkrönika om vår första jul tillsammans!
Jag älskar dig.
Pappa
Läs också Nikolas Laios Be my guest-text från Juldagen 2015.