I Norrköpings Tidningar, NT, berättas om en familj som vill resa till Somalia, detta så farliga land som så många flyr ifrån och som UD bestämt avråder från att resa till, med sin ettårige son. Familjen tycker nu av någon anledning att sonen ska få ett pass utfärdat av det svenska Migrationsverket, trots att han, liksom fadern, är irakisk medborgare. Men är man medborgare i ett land och inte statslös eller har erhållit flyktingstatus, så är det givetvis det egna landets myndigheter som ska utfärda passet, något annat är inte möjligt! En svensk kan ju inte heller begära att något annat land, som han kanske bor i men inte är medborgare i, ska utfärda ett pass åt honom!

Och inte bara det: familjen vill absolut resa med sitt lilla barn till Somalia för att visa upp barnet för dess mormor som bor där. Men om modern (som det ju måste handla om eftersom mormodern bor i Somalia) har kommit till Sverige och fått asyl här med hänvisning till att hon av olika anledningar absolut inte kan återvända, hur går det ihop med att de nu ska åka hem och hälsa på? Hur stort var då behovet av skydd i Sverige?

Samtidigt som den här familjen i media berättar om sin kamp för att kunna resa till Somalia, kämpar tusentals andra somalier för att inte utvisas dit. De hävdar alla utan undantag att det är absolut omöjligt för dem, för någon somalier överhuvudtaget, att återvända till sitt hemland.

För mig går det hela inte alls ihop. Varken att icke-svenska medborgare begär att Sverige ska utfärda pass åt icke-sveska medborgare eller att man efter att man beviljats asyl och emot gällande råd från UD ska resa med en ettåring till Somalia.